Fortsätt till huvudinnehåll

Storviltjakt i Dalaskogarna





Sommaren är de flestas favoritårstid. Golf och grogg och grill på altanen. Men det finns också något som heter flugor, små feta självbelåtna äckel som surrar mot närmaste ruta. Min korta backhand har firat triumfer och styrkeförhållandet har varit jämnt tidigare somrar.

Men i år har något hänt. Den gamla flugsmällaren har försvunnit och en ny mindre har införskaffats. Resultatet är att styrkeförhållandet vägt över till flugornas förmån. Min swing utvecklar inte tillräckligt kraft och precision för att krossa de små äcklen utan de blir på sin höjd skadade.

Satte mig och analyserade redskapet och kom fram till följande: skaftet är tio centimeter för kort och träffytan 30 procent för liten. Det är väl bara att ta i lite mer, resonerar läsaren. Nej, så enkelt är det inte. En svepande forehand resulterar i vinddrag och det är tillräckligt för flugan att hinna undan. Min snärtiga backhand behöver ett längre vapen. Det är som att slå ut på en par femma med en 25 cm för kort driver.

Är det någon som kan tipsa om en smälla som är cirka 35 cm lång är jag tacksam annars får jag ta till ett grovkalibrigt vapen.

Som den lindrigt nyktra radiohandlare i Borlänge jag träffade på 1970-talet. ”Har du märkt vad få flugor jag har här på sommarstället” frågade han. ”Och här ska du få se varför”. Han plockade fram ett luftgevär och placerade ett knallpulver i loppet och demonstrerade på en stackars fluga som landat i diskhon. En mynningskvast slog ut med en ljudlig knall  och diskhon fungerade som en förstärkar.Flugan satt still. ”Dom dör inte direkt men dom blir bedövade förklarade han och tryckte till med tummen och så var den Dalaflugan förpassad till de sälla jaktmarkerna. 

Så förflöt kvällen. Jag drack kaffe och radiohandlarn drack bamsegroggar. Med jämna mellanrum laddade han bössan och avlivade fler flugor. Det var en stilla sensommarkväll men när solen dalade bakom talltopparna retirerade jag till hotell Brage. Det sista jag hörde innan jag satte mig i bilen var ett nytt brak. Fullträff i diskhon, jaha.

Men till såna höjder ska väl inte kriget på Krukan eskalera?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.