Med Jacob vid tangentbordet

Årets sista dag har inletts på ett strålande sätt. En sån där dag där minnesfunktionerna sprätter igång. Denna vinterhistoria jag nu ska berätta är cirka 20 år gammal och innehåller tre baskomponenter; en äldre ansvarskännande medborgare, ett kärlekskrankt bröllopspar och en kvintett handlingskraftiga brandmän. Den utspelades i en östgötsk stad känd för sin klerikala framtoning och ålderdomliga bebyggelse. Den pensionerade poliskommissarien, tillika fullmäktiges ordförande, tog en kvällspromenad med taxen Sofi när han närmare sig ett grannhus. Innanför en ruta med vattrat glas glimmade lågor, ibland små, ibland hotande stora. Polischefen såg framför sig en eldsvåda där hela innerstaden brann ner till grunden och slog på rutan, ringde på ytterdörren och tjoade som en gammal röst, tränad på kaserngårdar för 50 år sedan, bara mäktade. Ingen reaktion. Hela arsenalen en gång till. Ingen reaktion. Polischefen var övertygad om att huset var tomt och ringde brandkåren. Tiken var så eng

Det blir två betydande luckor i fasaden när rivningarna är genomförda. Ibland är det lagom självgott och kaxigt att bara luta sig tillbaka och säga ”Vad var det jag sa”. Anledningen är förstås att den nya ägaren till Kvarnen på Magasinsgatan har för avsikt att riva två av byggnaderna och bara låta det röda tegelhuset i mitten och den långa, låga magasinsbyggnaden i söder bli kvar. Hela komplexet från norr till söder mäter cirka 180 meter. Skälet till fastighetsägarens beslut anges inte men man får förmoda att man funnit lämplig verksamhet till de kvarvarande byggnaderna. Inom lager- och logistik är min gissning. Ett vettigt beslut. Redan när Cerealia offentliggjorde beslutet om nedläggning för två år sedan dristade jag mig till att föreslå en rivning. En vacker park mellan järnvägsspåren skulle välkomna stans tågburna besökare. Att finna en alternativ användning för en så stor och speciell byggnad låter sig inte göras i en handvändning. Rivningen av de höga silotornen närmast Ku

Jag trycker ner dörrvredet och tjoar försiktigt inåt radhuset. Och genast hörs trampet av små, snabba fötter och en morgonrosig tvååring studsar upp i famnen för att dela ut dagens första kram. Nu väntar flera timmars pusselläggande, bokläsning, kurragömmalek och ”snickeriarbeten.” Alexander är aktiv, spontan och otålig och pratar oavbrutet.. I detta ser jag mycket av hans mamma i samma ålder. Han bläddrar igenom en pekbok på tio sekunder, slå igen pärmen med en tydlig markering och säger ”slutt”. Hans verktygslåda innehåller sticksåg, två skruvdragare, sågar, tänger och skiftnycklar som han stoppar i sitt snickarbälte. En motorsåg är på ingång, det vet jag. Ibland ”såjar” han lite på ett bordsben eller på morfars ben eller mäter väggar med tumstocken. Alla mått är 60 cm. Han skrattar så han kiknar när vi leker kurragömma. Vi älskar honom gränslöst. Jag drar paralleller med min egen barndom på 50-talet. Jag har en 19 år äldre bror som på den tiden var resemontör. Med Göteborg som

Vecko-Journalens chefredaktör Stig Ahlgren var en ryktbar stilist och ansågs som en metaforernas mästare. Hans ”tråkig som en påstigande i Alvesta” från en tågresa Malmö-Stockholm är nog den mest citerade i Sverige. En rätt placerad liknelse lyfter texten medan alltför många ger ett överlastat och långsökt intryck. För några år sedan läste jag en thriller med fem metaforer på de inledande 15 raderna. Övermättnad var ordet. Om vi ska fortsätta på tråkighetstemat har min kompis, fotografen Jalle Asklund bidragit med ”tråkig så att klockorna stannar” och själv har jag bidragit med ”tråkig som en gymnasielärare i religion”. Samma fotograf kallar förresten Kinbag för ”en rullande mulltoa”. Aftonbladets Johan Hakelius hade i gårdagens nummer rätt roligt åt formuleringar i Svensk Damtidning som ”folk virvlar i dans, håller andan av förväntan och makalösa briljantdiadem gnistrar i kristallkronornas sken.” Kanske inga metaforer men skojiga och ålderdomliga uttryck. Sportspråket

De två senaste veckosluten har jag tillbringat många timmar framför Viasat golfs sändningar från herr- och damtourernas avslutningar i Dubai. Att det är en enorm skillnad i marknadsföring och prispengarnas storlek kände ni förstås till sedan tidigare men skillnaden i status slår också igenom i tv-produktionen. Medan Race to Dubai i förra veckan hade två kommentatorer, utförliga resultatrapporteringar under spelets gång, avståndsangivelser till hål, puttstatistik och mer eller mindre viktig information om spelarnas ålder, kragnummer, skonummer och antalet hemmavarande barn under tio år saknar damtävlingen dessa inslag. Eftersom en golftävling innehåller många longörer blir sändningen ganska informationsfattig. Främst behöver kommentatorn Tommy Billberg en side-kick. Det luktar lågbudget om denna produktion. Varför det är på detta vis har jag inget svar på utan konstaterar bara att golf liksom fotboll inte är någon jämlik sport. Visserligen slår inte damerna så långt som herrar