Årets sista dag har inletts på ett strålande sätt. En sån där dag där minnesfunktionerna sprätter igång. Denna vinterhistoria jag nu ska berätta är cirka 20 år gammal och innehåller tre baskomponenter; en äldre ansvarskännande medborgare, ett kärlekskrankt bröllopspar och en kvintett handlingskraftiga brandmän. Den utspelades i en östgötsk stad känd för sin klerikala framtoning och ålderdomliga bebyggelse.
Den pensionerade poliskommissarien, tillika fullmäktiges ordförande, tog en kvällspromenad med taxen Sofi när han närmare sig ett grannhus. Innanför en ruta med vattrat glas glimmade lågor, ibland små, ibland hotande stora. Polischefen såg framför sig en eldsvåda där hela innerstaden brann ner till grunden och slog på rutan, ringde på ytterdörren och tjoade som en gammal röst, tränad på kaserngårdar för 50 år sedan, bara mäktade. Ingen reaktion. Hela arsenalen en gång till. Ingen reaktion. Polischefen var övertygad om att huset var tomt och ringde brandkåren. Tiken var så engagerad i räddningsarbetet att hon glömde kissa.
Fem brandmän anlände i en bil och parkerade på S….gatan. De upprepade proceduren men inget hände. Till slut gav brandmästaren den korthuggna ordern: slå in dörren. Yxor höjdes och det dröjde inte många sekunder förrän ytterdörren kollapsade med ett brak. Men inte var huset tomt. I badkaret satt fastighetsägareparet och firade 20-årig bröllopsdag med pussar, kel och smek. Champagneglasen glimmade i kapp med doftljusen på badkarskanten. Det var de senare ljusen som den ansvarskännande sett genom badrumsfönstret.
Fastighetsägarnas reaktion på det plötsliga besöket är inte känd men brandmännens hakor hängde ner till midjan. Inom några timmar var historien ute på stan.
Vad är sensmoralen av denna historia? Tja, support your local firebrigade, kanske.
Kommentarer
Skicka en kommentar