Läser i Corren att Williams båtvarv vill sänka en 20 meter lång kanalskuta vid Fjuk och minnesfunktionerna drar igång. Var det inte på Fjuk som den mytomspunne Enslingen på Fjuk, Erik Zetterblad (1884-1966), tillbringade större delen av sitt liv? Jovisst. Ett av min uppväxttids märkligaste minnen och ett människoöde som fascinerade många runt Vättern.
Jag träffade Erik Zetterblad vid två tillfällen, en gång i Mörtviken och en gång på Fjuk. Den översta bilden är tagen vid det förra tillfället. Farbror Zetterblad svarade ja omgående när en tioårig lintott med sitt livs första kamera frågade om han fick ta en bild. Ett enda knäpp faktiskt. En vänlig gammal man klädd i ålderdomliga och slitna kläder med Vegamössa på skulten Han var slätrakad och saknade det långa, vita skägg som jag sett på senare bilder. Långt senare hade jag intrycket av att han trots allt var lite smickrad över att vara en lokal kändis.
En försommarsöndag i slutet av 50-talet gjorde vi ett besök på Fjuk. Min pappa hade träffat Enslingen någon gång tidigare genom ”Pelle Artic” som var vår bryggranne i Mörtis. Pelle besökte Zetterblad så ofta han kunde. I Mörtis brukade man säga att Pelle var den förste som sjösatte på våren och den siste att ta upp på hösten.
Den lilla, naturliga hamnen var fylld med båtar men Zetterblad tog emot oss på bästa humör. Innan vi angjorde var jag förmanad att uppträda ordentligt och inte låta min snabba, lilla tunga löpa iväg alltför mycket. Han tog oss med en på en rundtur på ön, visade oss öns fågelliv, pekade ut var han brukade placerade ut sina nät och visade upp sina Vätternsnipor som var i gott skick. Ingen tvekan om att han var en naturvän. Han kunde allt som sjöns fiskliv. Han visste var och när rödingen eller siken gick till. Han visade inte den egenbyggda stugan men jag har hört andra säga att den var primitiv och förundrade sig över att han inte frös ihjäl på vintern.
Efteråt var min pappa förvånad över att Enslingen var så tillmötesgående. Han hade hört att ”gubben kunde vara tjurig”. Jag har långt senare hört att när Correns lokalredaktör Gunnar Sträng besökte honom för ett tänkt reportage gick det inte bra. Zetterblad drog bara igen dörren bakom sig och vägrade visa sig. Jag tror jag förstår varför.
Vid samma söndagseftermiddag var det gott om båtar i hamnen och Zetterblad gick från sittbrunn till sittbrunn; middag här, en sup där och kaffe i en annan. Min mamma brukade skämtsamt säga att ”farbror Zetterblad var Sveriges sällskapligaste ensling”. Men det var ju sommar och Vättern var fylld med fritidsbåtar.
Anledningen till att Zetterblad, som var ingenjör på Motala Verkstad, bosatte sig på Fjuk var att han hade problem med nerverna, ett vanligt uttryck på den tiden. Idag skulle man väl säga utbränd. Han såg ingen annan utväg än att isolera sig på ön endast 30 år gammal. En eller ett par gånger om året besökte han stan för bankaffärer och andra ärenden. Alltid skjutsad av Pelle på Artic.
Anledningen till att Zetterblad, som var ingenjör på Motala Verkstad, bosatte sig på Fjuk var att han hade problem med nerverna, ett vanligt uttryck på den tiden. Idag skulle man väl säga utbränd. Han såg ingen annan utväg än att isolera sig på ön endast 30 år gammal. En eller ett par gånger om året besökte han stan för bankaffärer och andra ärenden. Alltid skjutsad av Pelle på Artic.
Vintertid såg personal från Torpedverkstaden till honom då och då. CTV hade båtar med motorer starka nog att forcera isen. Det var också personal från CTV som hittade honom död en vinterdag 1966 och det var stora rubriker i MT
Erik Zetterblad blev 82 år. 52 av dessa hade han levt på den lilla ön.
En mycket bra och informativ berättelse
SvaraRadera