Det är sportlovstider och jag minns 60-talets skidutflykter norr om Motala. Efter någon timme skulle det ätas mellanmål och morsan hade i vanlig ordning skickat med en apelsin. En frukt av den där sorten där skalet var fäst med epoxylim. När man väl fått hål på skalet rann saften över fingrarna, under ärmlinningen så man blev kladdig upp till armbågen. En banan kan man skala med tumvantarna på, ett äpple går att käka utan särskilda arrangemang, så varför just en apelsin? En av livets svårbegripliga gåtor.
För att inte tala om läckande pjäxor och fuktiga raggsockor som kliade. Livet hade sina prövningar. Det var nog skälet till att jag helst spelade pingis på sportloven.
Det är minst sagt märkligt hur vissa idéer och tankemönster biter sig fast generation efter generation. I skolans värld är tydligen brännbollen en helig ko. Jag tycker det är en meningslös sysselsättning om meningen är att barnen ska röra på sig under idrottslektionerna. En, högst två springer medan resten står och glor. För att inte tala om hur den stackars tjej känner sig som ska försöka få iväg bollen med ett tafatt underhandslag medan motståndarlaget formar en halvcirkel likt en flock vargar i hopp om en lättfångad lyra.
Kommentarer
Skicka en kommentar