Fredag eftermiddag i
livsmedelsaffären. Kassakön rör sig långsamt och håglöst föser jag varukorgen
framför mig. Den är fylld av de vanliga godsakerna: ett par sorters chips,
jordnötter, ostbågar jordnötsringar, baconsvålar och ett halvt kg smågodis.
MEN, VAD ÄR DET DU HAR I KORGEN, KARL!?
Rösten kommer snett bakom mig och jag blir
fullständigt överrumplad. Det dröjer någon sekund innan jag känner igen
innehavaren. En ytligt bekant kvinna i 40-årsåldern. Solariebrun, vita tänder,
blont hår, högst 50 kg tung och en häck som hon knäcker nötter med. En
frustande, energisk salladsterrorissa fylld med vitaminer, muskler och
självförtroende. Samt åsikter och röstresurser.
Blickarna bränner i min nacke och jag känner svetten sippra
nerför ryggraden medan jag försöker samla ihop mig till ett lagom avväpnande
svar. Föraktfulla blickar från kvinnorna och medlidsamma diton från karlarna.
- Ja, du vet fredagsgodis till ungarna och lite
smågodis till mig och frugan, hackar jag fram till slut.
FÖRSÖK INTE. JAG VET ATT DINA BARN ÄR VUXNA! ÄR DU
KLAR ÖVER ATT DU GÅR EN FÖR TIDIG DÖD TILL MÖTES OM DU ENVISAS MED ATT PROPPA I
DIG SÅNT SKIT? OCH NÄR SKA DU BÖRJA PÅ GYM?
Nu är paniken nära. Kastar en
snabb blick i hennes varuvagn i hopp om att hitta ammunition till en lagom vass
replik. Inte en chans. Vagnen är fullproppad med blomkål, sallad, bönor,
oliver, linser och groddar. Och någon liten fransk getost. Inte en endaste
liten chokladbit att slå ner på.
Äntligen är det min tur vid kassan. Räddad av
gonggongen. Jag rafsar ihop mina varor utan att kasta en blick över axeln.
Vågar inte vänta på växeln. Spurtar ut till bilen och drar hem medan jag kastar
ängsliga blickar i backspegeln. Med den kroppen kan hon cykla ikapp mig innan
Kungsporten.
När jag packat upp mina livsnödvändiga varor inser jag att jag glömt
att besöka bolaget.
På natten drömmer jag om social marginalisering,
stigmatisering och en timme i stupstocken på kyrkbacken. De fåtaliga
högmässobesökarna kastar morötter och broccoli på mig.
Alla möten i affären är inte lika dramatiska. Tänker på den
gamla arbetskamrat jag mötte som förnöjt stod och fingrade på ett paket
rostbiff och potatissallad. I korgen låg några skimrande vackra, blå ölburkar
och några kryddiga korvar. En sympatisk, lagom rund man i sin bästa ålder.
- Du förstår, anförtrodde han mig, jag är gräsänkling
och har levt på pizza och kebab i flera dagar och nu är det dags för lite ordentlig
mat.
Av någon anledning hängde ett
småleende i mungipan. Jag har sällan sett honom så avspänd och harmonisk.
- Javisst, sa
jag men ta sats när du passerar kassan. Man vet aldrig vilka rovdjur som lurar
i vassen.
Kommentarer
Skicka en kommentar