Med Jacob vid tangentbordet

Två artiklar fick min uppmärksamhet i dagens Corren. Kommunalpolitikern Håkan Johansson i Ödeshög visade prov på fingertoppskänsla i måndags när han inledde ett möte om nedläggningen av Boets skola med att deklarera att han hade bara tid att delta en timme för sen skulle han på ett fullmäktigemöte. Föräldrarna blev naturligtvis förbannade och önskade Håkan dit pepparn växer. Men Millingstorparn är van vid blåsväder sedan tiden som byggnadsnämndens ordförande. Då var det vindkraftverken som orsakade turbulensen och det har väl inte slutat blåsa ännu. Resultatet av mötet blev att nedläggningen av skolan sköts upp en vecka. Men det beslutet togs av närvarande tjänstemän. Fortsättning följer med säkerhet.                                                     * Psykologen Andreas Svensson och psykoterapeuten Jakob Carlander har skrivit en bok om Rättshaverister eller kverulansparanoiker som somliga vill kalla dem. Rättshaverister kallas människor som stött på en motgång i

Våren 2009 gick jag i pension efter totalt 29 år på Corren lockad av ett förmånligt pensionsavtal. Men redan efter två år var jag tillbaka i selen, nu som frilansare på tidningens familjesida. Det var kul och annorlunda för nu fanns det tid att lyssna på människor utan jäkt och stress. Jag har träffat människor ur de mest skilda miljöer och samhällsklasser; flygvapengeneralen Kenth Harrskog, Lennart Stenflo, professor i plasmafysik som suttit i Sovjetunionens vetenskapsakademi, sjuksköterskan Wiwi-Ann Antonsson som vid 72-års ålder fortfarande jobbade extra på norska sjukhus, den gamle speedwayföraren Olle Segerström i Ödeshög och trafikläraren Rolf Magnuson i Motala som undervisat blivande bilförare i 50 år. Färgstarka Birgitta Elwing i Åtvidaberg och SKL-chefen Tore Olsson inte att förglömma. Gamle MAIF-backen Sigge Stensson var en annan givande bekantskap. Jacobsson har rört sig på lätta fötter över Correns spridningsområde men nu är det dags för ett bokslut.. R

Ni känner alla till den där gamla historien. Gubben som kliver upp på morgonen, hämtar morgontidningen och konstaterar att om jag inte är med bland dödsnotiserna sätter jag på kaffet. En sån historia har jag varit inblandad i – på riktigt. Det hände i början av 1980-talet när jag var Correns nyanställde lokalredaktör i Boxholm. Trots att jag var oskyldig till misstaget fick jag reda ut problemet och det hela slutade faktiskt ganska lyckligt men under några förmiddagstimmar hade jag svårt att inse humorn i denna bisarra händelse. En man i 80-årsåldern avled och en dödsnotis skrevs. Inga märkvärdigheter med det utan det tillhörde vardagsrutinen. Men när texten hamnade hos familjeredaktören i Linköping gick han ut i fotoarkivet och lade till ett porträtt som varit infört tidigare i tidningen men den avporträtterade var i livet och bodde inte många hundra meter från redaktionen på Storgatan. Två män med samma för- och efternamn, födelseår och födelseort (Malexander) hade

Visst var det en antiklimax när ägaren av gula huset på Nunnestigen i Skänninge meddelade att han drar tillbaka överklagandet till länsstyrelsen och målar om huset i en enhetlig ljus nyans som är godkänd av byggnadsnämnden. Ni minns uppståndelsen i våras. Folk i allmänhet rasade över nämndens maktfullkomlighet och förmynderi. Låt Bernth Uno måla huset i vilken kulör han vill, löd budskapet. Inte blev det bättre när byggnadsnämndens ordförande Anders Steen lade mer ved på brasan med sitt uttalande om svenska och osvenska färger. Det finns tydligen en uppdämd ilska över allt vad klåfingrig byråkrati heter. Bernth Unos beslut i dag är svårbegripligt. Vi medverkade i radioprogrammet Fredagsfrallan i våras och då var han inställd på att löpa linan ut med sitt överklagande. Han har inte förklarat sig i medierna. Anders Steen sa till Svenska Dagbladet igår att hela mediecirkusen fick för stora proportioner. Ja, det brukar heta så från politiker och myndighetspersoner