Fortsätt till huvudinnehåll

Alla har en historia att berätta



Våren 2009 gick jag i pension efter totalt 29 år på Corren lockad av ett förmånligt pensionsavtal. Men redan efter två år var jag tillbaka i selen, nu som frilansare på tidningens familjesida. Det var kul och annorlunda för nu fanns det tid att lyssna på människor utan jäkt och stress.

Jag har träffat människor ur de mest skilda miljöer och samhällsklasser; flygvapengeneralen Kenth Harrskog, Lennart Stenflo, professor i plasmafysik som suttit i Sovjetunionens vetenskapsakademi, sjuksköterskan Wiwi-Ann Antonsson som vid 72-års ålder fortfarande jobbade extra på norska sjukhus, den gamle speedwayföraren Olle Segerström i Ödeshög och trafikläraren Rolf Magnuson i Motala som undervisat blivande bilförare i 50 år. Färgstarka Birgitta Elwing i Åtvidaberg och SKL-chefen Tore Olsson inte att förglömma. Gamle MAIF-backen Sigge Stensson var en annan givande bekantskap. Jacobsson har rört sig på lätta fötter över Correns spridningsområde men nu är det dags för ett bokslut..




Rolf Magnuson hade jag inte träffat tidigare men vi fann varandra direkt på grund av många gemensamma bekanta och en uppväxt i stans norra delar. Samtalet flöt så ledigt att Rolf inte märkte att han blev intervjuad sa han efteråt.

Smed-Olle Segerström visste jag inte så mycket om när jag kom dit och att han var en av 1950-talets stora speedwayidoler vid sidan av Varg-Olle Nygren var en total överraskning. Han hade kört tävlingar inför 50 000 åskådare på Wembley och visade en bild när han gratulerades av dåvarande kronprinsen efter en framgångsrik tävling på Stockholms Stadion. I två timmar pratade vi speedway och plöjde klippböcker tillsammans om den tid som var sportens guldålder.

Men nu var han en ensam, gammal man i sitt kedjehus i utkanten av Ödeshög. ”Tänk jag har bott här i 25 år och grannen har inte någon gång bjudit mig på kaffe” sa han med en liten suck.

Om Lennart Stenflos forskning i plasmafysik begrep jag inte mycket men han var en kändis på sin tid när han 31år gammal utnämndes till Sveriges yngsta professor vid Umeå universitet. Hans medlemskap i Sovjetunionens vetenskapsakademi gav honom underlag för ett otal underbara historier om ledningen i Högsta Sovjet. Trots många besök och mångåriga samarbeten med ryska forskare blev han aldrig klok på Ryssland. ”Ingen västerlänning kan begripa Ryssland och ryssarna” var hans konklusion.

Förre flygvapenchefen Kent Harrskog överraskade med att säga: ”Förra gången jag träffade journalister var stämningen inte lika lättsam. Jag intervjuades av Ekot om Saudiaffären och vi var inte ense på någon punkt”. ”Den slipper du nu”, försäkrade jag. Fast några statshemligheter avslöjade han inte. SKL-chefen Tore Olsson berättade initierat om omskrivna mordutredningar. Det var ett av de tillfällen där jag kände att utrymmet var för litet.

Alla har en historia att berätta bara någon tar sig tid att lyssna är min devis. Halvannan timmes ostört samtal över ett välfyllt kaffebord ger mycket information.

De första fem minuterna av en intervju är viktiga för att få kontakt. Jag brukar gå ut lugnt och försöker få intervjuobjektet att känna sig bekväm och avslappad. Ett erbjudande om att läsa intervjun innan den går i tryck brukar lugna dem. Jag har ett par andra knep för att få igång språklådan men det ska jag inte avslöja här. Ett genuint intresse för människan på andra sidan bordet räcker i regel långt.

Man blir något av en människokännare och redan i telefon märker jag vilken typ av människa som jag ska träffa. Sättet att formulera sig, ljudnivå och tempo säger en del om personen i andra änden av luren. Motivet för att medverka i tidningen varierar. En man erkände att han ställde upp för att då fick han fler möjligheter att komma ut och hålla föredrag om svensk forntidshistoria. Den artikeln blev inte någon av mina bättre.

Detta är förstås bara ett axplock vad jag åstadkommit, cirka 80 personer har jag intervjuat under de fyra åren. Nu går jag vidare med andra uppgifter men bara på deltid för pensionärslivet är ganska tilltalande det också.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

Störst och bäst, minst och sämst

Hur är det ställt med parkeringarna i vår lilla stad? Jag kollar de centralt lokaliserade livsmedelsbutikerna. Vilken dag passar bättre för mina undersökningar än en onsdag före påsk? Detta är ingen undersökning av butikernas sortiment, bemötande eller pris utan möjligheten att parkera utan hjärtat i halsgropen. Vi börjar med den värsta nämligen Willys. En liten yta där man klämt in ett stort antal parkeringsplatser. Många skymda vinklar och vrår och stor risk för sammanstötningar som leder till plåtskador och uppslitande gräl. Den platsen undviker jag. Närbelägna takparkeringen över Gallerian fungerar bra sedan bilisterna börjat följa köranvisningarna. Stor och rymlig fast jag är försiktig när jag passerar hörnet vid frisersalongen. Skymd sikt åt höger. ICA på andra sidan ån har ingen stor parkering men är sällan full. Parkeringen sluttar ner från Kyrkogatan och därför har man överblick. Dessutom finns en parkering under själva affärslokalen. Lidl har inga stora ytor men det finns al

Trafikverket vill riva - Mjölby kommun nekar

Byggnämnden i Mjölby nekar Trafikverket att riva en omformarstation från 1930-talet och som togs ur bruk 2004. Det är andra gången som Byggnämnden nekar rivningslov. Omformarstationen ligger på Egebylundsvägen 3 mellan södra stambanan och linjen Mjölby-Hallsberg. Trafikverket anser att byggnaden är en fara för allmänheten och att det framgår i Trafikverkets regeringsuppdrag att byggnader som inte längre används ska avvecklas. Stadsbyggnadskontoret som berett ärendet för Byggnämnden har motsatt uppfattning . Vid den nyligen utförda byggnadsinventeringen klassades den som en byggnad med högt kulturhistoriskt värde enligt 8 kap. 13 § plan- och bygglagen. Omformarstationen är värdefull ur järnvägsvägshistorisk synvinkel då den visar på elektrifieringen av det svenska järnvägsnätet och som banade väg för det moderna Sverige men även påbörjade slutet för ångloksepoken. Stadsbyggnadskontoret anser att stationen är en viktig identitetsmarkör för Mjölby som knutpunkt för järvängen. Det allmänna