Fortsätt till huvudinnehåll

Antiklimax på Nunnestigen





Visst var det en antiklimax när ägaren av gula huset på Nunnestigen i Skänninge meddelade att han drar tillbaka överklagandet till länsstyrelsen och målar om huset i en enhetlig ljus nyans som är godkänd av byggnadsnämnden.

Ni minns uppståndelsen i våras. Folk i allmänhet rasade över nämndens maktfullkomlighet och förmynderi. Låt Bernth Uno måla huset i vilken kulör han vill, löd budskapet. Inte blev det bättre när byggnadsnämndens ordförande Anders Steen lade mer ved på brasan med sitt uttalande om svenska och osvenska färger. Det finns tydligen en uppdämd ilska över allt vad klåfingrig byråkrati heter.

Bernth Unos beslut i dag är svårbegripligt. Vi medverkade i radioprogrammet Fredagsfrallan i våras och då var han inställd på att löpa linan ut med sitt överklagande. Han har inte förklarat sig i medierna.

Anders Steen sa till Svenska Dagbladet igår att hela mediecirkusen fick för stora proportioner. Ja, det brukar heta så från politiker och myndighetspersoner när saker och ting tar en för dem olycklig vändning.

Undrar vad som krävs för att Skänninge ska få lika mycket publicitet igen? Att Ture Lång viker sig i knäna och krossar en Mercedes-SUV på torget?

Efter fyrtio år i tidningsbranschen gör jag följande reflektion. När jag var ung reporter på 70-talet refererade jag möten där politiker och tjänstemän mötte allmänheten. Det var många ilskna ögonkast, huvudskakningar och liknande som visade vad åhörarna tyckte om budskapet men ingen greppade miken och sa vad han tyckte. Efteråt blev jag omringad av människor som hade kritiska synpunkter men som inte ville bli citerade med namn i tidningen.

Idag är det annorlunda. Möten hinner knappt börja innan de kritiska tar över och debatterar med stort självförtroende. Den auktoritetstro och rädsla för myndigheter som fanns för några decennier sedan är som bortblåst och det är en glädjande utveckling.
                      *  
             
Hockeysäsongen har knappt börjat och LHC har gjort bort sig genom att kräva slavkontrakt av fotografer. Såväl frilansfotografer som anställda tidningsfotografer har slagit tillbaka med kraft. LHC har backat och kallat det färdigskrivna kontraktet för diskussionsunderlag. Luktar efterhandskonstruktion.

LHC är i egna ögon en organisation med hög svansföring och kompetens i allehanda professioner. Men i grenen fotografi och upphovsrätt har cluben gjort en präktig balja i egen kasse.

Men jag gläds över två poäng i premiären mot Djurgården.


Sedan jag lade ut texten har det hänt saker. Corren uppger att fastighetens ena ägare Tanja Uno dementerar kommunens uppgifter och säger att överklagande ligger kvar. Hon säger att om länsstyrelsens beslut går dem emot ska de använda den ljusa färg som de visat för tjänstemannen. Dokusåpan har nu övergått i en fars och det är tydligt vem som är skyldig till detta.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

Mordet på Lagmansgatan

Det var i fönstret närmast dörren knivmannen tog sig in. S omliga händelser i vardagslunken för en tidningsreporter etsar sig fast i minnet. Som det mord som inträffade på Lagmansgatan i Mjölby för drygt 30 år sedan. Mordet ägde rum en ljummen torsdagskväll i september 1983 i ett hus granne med Vasaskolan. En medelålders kvinna och hennes manliga sällskap tittade på Sportnytt och fyllde i veckans V 65-kupong. Vardagsfriden bröts när en man klättrade in genom det halvöppna, lågt belägna fönstret beväpnad med en brödkniv. Kvinnan och mannen flydde ut på gården där kvinnan blev upphunnen och nerstucken med flera knivhugg. Hennes sällskap flydde åt ett annat håll och larmade polisen. Kvinnan förblödde av sina skador. Knivmannen och kvinnan hade tidigare haft en relation men kvinnan hade avbrutit förhållandet, okänt av vilket skäl. Det blev inget spaningsmord utan polisen grep mannen vid Svartån i centrala Mjölby ett par timmar senare. Han hade på sig något som verkade

Vifolkavallen förblir Vifolkavallen?

För två år sedan gjorde Mjölby AI en förfrågan hos Kultur- och fritidsnämnden om möjligheten satt sälja arenanamnet till en kommersiell sponsor. Nämnden var positiv till detta men ställde upp en rad villkor, bland annat att Vifolkavallsområdet inte fick försvinna som begrepp i stadsbilden. Enligt förvaltningschefen Ulf Johansson har inte MAI hört av sig sedan dess och han förmodar att ärendet runnit ut i sanden. Så är det inte riktigt om man ska tro MAI:s ordförande Sven Montelius. Han svarar så här på ett mejl: ”Vi är väldigt glada och tacksamma över att ha fått möjligheten till detta och vi har under arbetat för att få till detta. Vi har ännu inte lyckats men var nu i vår nära att knyta ihop säcken med en partner. Som du förstår så är det inte vilken partner som helst som kan ta sig an den nivå av partnerskap som vi tänker oss med att sälja arenanamnet, det handlar även mycket om timing och att arbeta in konceptet under en längre tid. Vi är fortsatt optimistiska och tror att vi kom