Med Jacob vid tangentbordet

Dags att sammanfatta 2015. Som vanligt blandar jag högt och lågt, lokalt, nationellt och internationellt. Ingenting om flyktingar, romska tiggare eller DÖ. Årets drive har jag inte slagit ännu. Men en och annan lång putt har ramlat i. Årets fiasko är ”utgrävningarna” i Hästholmens hamn. Skelettdelar som visade sig vara en repstump på dyig botten. Allt är inte guld som glimmar i marinarkeologernas värld. Låt minnet av Per Brahe vila i frid. I massmedias blickfång tre dagar. Årets fiskafänge var hos Roger Stark på Bredholmen i maj. Strömmingarna i S.t Anna blev så glada över att se mig att de hoppade direkt in i båten. Roggan tjatade hela tiden: fryser du Jacobsson. Och ni vet svaret.   Frusen fiskargubbe. Årets färg är gul. I say no more men slänger en blick åt nordväst. Årets generösaste är Boxholms, Tranås och Ydre kommuner som utan att tveka lovar betala ny ångpanna åt Boxholm II trots att de inte vet var prislappen hamnar (600 000 kr minst).

Var det Mark Twain som sa att det finns tre former av lögn: Lögn, förbannad lögn och statistik? Kommer att tänka på författaren när jag ser en artikel på Correns sportsida. Peter Calén har släpat ut Jan Ställborn, ordförande i Östergötlands Golfförbund, och Björn Sturehed, klubbchef i Landeryd, i gröngräset för att ställa dem till svars för att Östergötland är sämst i landet bland damer och juniorer. Enligt en brett upplagd undersökning som förbundet genomfört är andelen golfspelande damer i Östergötland 23 procent vilket är långt ifrån Bohuslän som toppar med 31 procent. Även bland juniorerna är vårt län sist med 6 procent av medlemmar under 21 år. Ställborn avfärdar dock kritiken med ett par meningar. Östergötland har tre brevlådeklubbar: Bryttsäter (14 490 medlemmar), Söderköping (9 267) och Bråviken. Gemensamt för brevlådeklubbar är många medlemmar varav endast en mindre del är bosatta i länet. Om man rensar statistiken i dessa tre klubbar har Östergötland till o

Det fria ordet kan roa, oroa och förarga. Det är nog första alternativet som gäller för denna 70-talshistoria från Vadstena. Högsta tjänstemannen i det dåtida Vadstena hade titeln kommunalborgmästare. En lång man, alltid klädd i mörkblå kostym, bländvit skjorta och diskret slips. När han kom klivande Storgatan fram hade han ofta ett hårt rullat paraply i handen. Portföljen var packad med papper. Borgmästaren hade nog många utredningar och promemorior att läsa i aftonlampans sken. Den mannen var inte typen som dunkade folk i ryggen och drog fräckisar. Han och hans hustru var navet i stans sociala liv. Genom konstnären Aly ben Salem som ofta vistades i Vadstena fick man också kontakt med tunisiska ambassaden. En fest på ambassaden i Stockholm satte fart på stans tidningsförsäljare som fick slut på Svensk Damtidning. Tidningen hade nämligen en bild på kommunalborgmästaren i vild dans med nordafrikansk, lättklädd dansös. Hon var nästan lika avklädd som Josephine Baker i d

Mycket skrot under denna vackra vattenyta. Jag har besökt många offentliga möten i mitt reporterliv men ingen som varit så ladda d som den i Lysingsskolans sporthall (Ödeshög) en marskväll 2012. 400 personer hade samlats för att protestera mot militärens ansökan att få utöka antalet skjutdagar över Vättern från 20 till 50. Omsorgen om sjöns vattenkvalitet och bullerfrågor dominerade och ingen lyssnade på försvarets representanter. För de uniformerade var detta definitivt en match på bortaplan. Flygflottiljen Såtenäs stabschef Håkan Johansson förklarade att Vättern var nödvändig som övningsplats om försvaret ska klara sina uppgifter. Det handlar mest om skjutningar med SK 60 och JAS 39 Gripen. Ingen lyssnade. Den civilklädde miljösamordnaren Folke Borg såg inget alternativ. Varför ska vi sluta skjuta i Vättern när vi gjort det i 50 år var hans inställning. Ett antal personer från Breviksgruppen på andra sidan Vättern anklagade militären för att manipulera bullerm