Fortsätt till huvudinnehåll

Svensk Damtidnings upplagerekord i Vadstena




Det fria ordet kan roa, oroa och förarga. Det är nog första alternativet som gäller för denna 70-talshistoria från Vadstena.

Högsta tjänstemannen i det dåtida Vadstena hade titeln kommunalborgmästare. En lång man, alltid klädd i mörkblå kostym, bländvit skjorta och diskret slips. När han kom klivande Storgatan fram hade han ofta ett hårt rullat paraply i handen. Portföljen var packad med papper. Borgmästaren hade nog många utredningar och promemorior att läsa i aftonlampans sken. Den mannen var inte typen som dunkade folk i ryggen och drog fräckisar.

Han och hans hustru var navet i stans sociala liv. Genom konstnären Aly ben Salem som ofta vistades i Vadstena fick man också kontakt med tunisiska ambassaden. En fest på ambassaden i Stockholm satte fart på stans tidningsförsäljare som fick slut på Svensk Damtidning. Tidningen hade nämligen en bild på kommunalborgmästaren i vild dans med nordafrikansk, lättklädd dansös. Hon var nästan lika avklädd som Josephine Baker i den berömda banandansen. Borgmästaren var inte lika stram som vanligt utan hade lättat på slipsen och blicken fäst i fjärran. O, ständigt dessa ambassadpaparazzis.

Några exemplar såldes innan larmet gick och borgmästaren skickade ut hustrun för att köpa upp alla exemplar. Pressbyrån, Malms, Rådhuskiosken, Wetterheds och Stures kiosk fick besök av en borgmästarhustru med vidöppen portmonnä. Efterfrågan var stor även från vanliga läsare och min sagesman fick i uppgift att beställa fler exemplar av tidningen och ringde till Pressbyråns depå i Norrköping. Föreståndaren var en f d Vadstenabo och han skrattade gott vid påringningen. ”Förstår varför du ringer, men det finns inte ett exemplar att uppbringa. Tyvärr.” Det gick rykten om att folk åkte till Motala för att införskaffa ett exemplar men den uppgiften kan jag inte verifiera.

En ganska banal historia kan tyckas som passerat med en axelryckning idag men Vadstena för 40 år sedan var lite speciellt även med dåtidens mått. Vilken tur för borgmästarn att sociala medier inte existerade på den tiden för då hade bilden varit omöjlig att stoppa.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.