Fortsätt till huvudinnehåll

Kolmården och medierna

Foto: JARL ASKLUND



Det fanns en idyllisk tid när Kolmårdens djurpark och länets medier levde i en perfekt symbios. En björn- eller delfinfödsel hamnade alltid på tidningarnas förstasidor. Så pågick det i många år. Kolmården drabbades aldrig av negativ publicitet. Mats Amundin eller någon annan forskare lade ut texten om vargar eller delfiners beteende i var och vartannat TV-program. Av någon anledning arrangerades pressträffarna på fredagar för bästa publiceringstid på lördagsmorgonen. Gu va gulligt.

I år är bilden annorlunda. Åtalet mot en chefstjänsteman för en kvinnlig skötares död i varghägnet och tvisten om den berg- och dalbanan som ska avgöras i Miljööverdomstolen vållar stora rubriker. Inte blev det bättre när åklagaren kompletterade stämningsansökan med rörliga bilder där en skötare sparkade en varg i magen sedan djuret blivit alltför närgånget mot en besökande militär. Sedan dödsolyckan släpps inga besökare in i hägnet.

Inte ens delfinariet som i alla år varit Kolmårdens största attraktion går fri från kritik från djurrättsorganisationerna.

Hur går det i domstolarna? Inte en aning. Men berg- och dalbanans vara eller icke vara måste ha den största ekonomiska betydelsen. Om domstolen kommer fram till att grannars klagomål om buller är berättigade måste banan rivas och sådant måste svida i plånboken. Parkens ledning har tagit en medveten risk som byggde banan färdig utan att det var färdigprocessat i domstolarna.

I det här sammanhanget kan jag inte låta bli att berätta om noshörningen Nelson som föddes i Kolmården för 20 år sedan med en obotlig hjärnskada. Han överlevde bara i elva dagar men hans kamp engagerade hela landet. Slutpunkten i dramat sattes av Corren som gjorde en löpsedel i stil med ”Nelson blev fjärrvärme” för hans kropp eldades upp i Gärstadverket. Det blev för mycket för läsarna, växeln brakade ihop och reportern tilldelades Dagens Ris. På en mindre ort tvingades man riva ner löpsedlarna.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.