Fortsätt till huvudinnehåll

Nej, nej och åter nej!



Pärlfiskaren i Stadsparken.


Mjölby och den något större grannkommunen i öster lirar i olika divisioner. Skillnaden framkom tydligt i förra veckan. Medan Linköping beslutar att anslå 35 miljoner kr för inköp av elcyklar för uthyrning träter fullmäktigeledamöterna i Mjölby om huruvida den blivande rondellen i korsningen Järnvägsgatan-Svarvargatan-Smålandsvägen ska få en konstnärlig utsmyckning för cirka en miljon kr.

Oppositionen, främst Liberalerna och Moderaterna, tycker det är dyrt med en japanskinspirerad fontän i rondellen och klagade även över handläggningen av ärendet. Kultur- och fritidsnämnden har inte fått information av den tjänsteman som handlagt det. Vissa paralleller drogs med den utskällda rondellpotatisen i andra änden av Svarvargatan.

Att referera till Japan tycker jag är rimligt med tanke på att stans största industri Toyota Material Handling ligger ett par hundra meter från korsningen. Denna korsning måste vara en av de mest trafikerade i tätorten.

Större förändringar i den offentliga miljön har alltid vållat debatt i Mjölby åtminstone under de 35 år jag kan överblicka. Rivningen av Bemab-huset, vilket splittrade partierna i kommunfullmäktige, har vi alla i färskt minne. Första exemplet jag minns är skulpturen Pärlfiskaren(fontän i svetsad koppar, Elis Nord 1974) som prydde Stora torget men sedan flyttades ner till en mer undanskymd plats vid Svartån. Dåvarande kulturchefen var inte glad när vi offentliggjorde att skulpturen kallades Gotthard (efter skrotföretaget i Skänninge) i folkmun. Allmänheten har sällan samma uppfattning som kulturchefer om vad som är god konst.

Lite frågande är jag till Moderaternas och Liberalernas roll som nejsägare i Mjölby. Hade de partierna suttit vid makten hade vi varken haft ishall (1986), simhall (2005)  eller idrottshall i Skänninge. Nu säger man också nej till offentlig konst. Partiernas företrädare har naturligtvis skiftat genom åren men inställningen är densamma. Vi har inte råd.

Ja, det var en liten utvikning om relationer politiker emellan och den röstande allmänheten. Snart börjar ombyggnaden av den omdebatterade korsningen, Om knappt ett år är det val igen och Liberalerna och Moderaterna får väl hitta något annat objekt att säga nej till innan dess.

Får skicka med en brasklapp här. Osäker på om den tidigare placeringen av Pärlfiskaren var torget. Har kollat med kommunen som gjort en halv bekräftelse.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.