Innebandy är en sport
som jag länge såg över axeln. Den förekom inte på ”min” tid utan på vintern var
det hockey, bandy och handboll som gällde vid sidan av bordtennisen. På senare
tid har handbollen trängts ut i periferin av innebandyn som vuxit lavinartat.
Ett nioårigt barnbarn har fått mig att ändra
uppfattning och på senare år har jag besökt ett antal sammandrag på
söndagseftermiddagarna. Ska vi ta de yttre förutsättningarna: En klubba, en
boll och shorts är allt som behövs förutom en spelplan. Skyddsglasögon är
obligatoriskt. Märk skillnaden med ishockeyns
många dyra prylar.
Killarna
spelar med en målvakt och fyra utespelare vilket ger
utrymme för kombinationer och möjligheter att valla mot sargen. Offensiven i
högsätet, intensiteten är hög och skotten viner runt och på mål. Ett brutet
uppspel vid mittlinjen resulterar ofta i kontringar och mål för defensiven är
liksom inte prioriterad. Man märker bokstavligen hur spänningen stiger på
läktaren när den egna ätteläggen kommer ensam med målvakten. Det är vid sådana tillfällen man glömmer bort att Ljunkans läktare inte håller San Siro-klass. Täta byten
genomförs utan att sura och alla får spela. Ingen ältar eventuella förluster
utan siktet är inställt på nästa match. Bollen är världens bästa leksak.
Nioåringar kan äta för jämnan och mellan matcherna
sticker de upp till morsan och farsan på läktaren för kosttillskott i form av
chips, popcorn, choklad och läsk. Ibland sitter en farmor eller mormor på
läktaren med smörgåsar, nybakta bullar och sockerkaka. Det händer att jag
önskar att jag är några decennier yngre.
Kommentarer
Skicka en kommentar