Fortsätt till huvudinnehåll

Tjädern vilse i skogen



Tjäderns ingång.
Idag ska jag berätta om ett projekt med flera väletablerade intressenter där högt ställda förväntningar sjönk ihop som en illa bakad sufflé.

Vi tar det från början. Den 29 september 2016 kunde vi Mjölbybor läsa en femspaltig artikel i Östgöta Correspondenten om två intressanta projekt kopplade till ledningscentralen Tjädern i Mjölby kommun, belägen några kilometer söder om Mjölby vid riksväg 32.

Det handlar dels om en handikappanpassning och ombyggnad av ledningscentralen kostnadsberäknad till 2,3 miljoner kr varav Allmänna arvsfonden står för 1,6 miljoner kr och Leader Folkungaland (EU-stöd) för 0,7 miljoner kr. Övriga intressenter är Mjölby kommun och Västra Östergötlands Civilförsvarsförbund men Allmänna Arvsfondens roll är finansiärens.

Den andra delen är ett integrationsprojekt där ensamkommande flyktingbarn på ett säkert och lagligt sätt ska lära sig umgås med naturen, kostnadsberäknat till 4,1 miljoner kr och om jag förstått texten rätt så är Allmänna Arvsfonden ensam finansiär. Projektledaren och Civilförsvarsförbundets ordförande uttalar sig i artikeln och alla andas optimism.

Artikelförfattaren citerar ett pressmeddelande från Arvsfonden: ”Utanförskapet är Sveriges största sociala utmaning. Civilförsvarsförbundets nya projekt är ett bra exempel på hur man kan inkludera och engagera barn och unga”.

Men något hände och ett och ett halvt år senare förbyttes de optimistiska tongångarna i något helt annat. Den 8 mars 2018 kunde man läsa följande på Civilförsvarsförbundets hemsida:

Projektet har avslutats i förtid. Arvsfondsdelegationen bedömde att förutsättningarna för projektets fortsatta genomförande inte var tillräckligt goda.”
Vägen till Tjädern var kantad med fallgropar.


Detta kortfattade besked väckte min nyfikenhet. Jag frågade först kommunen vad de visste om det havererade projektet men fick ett svar modell ”god dag-yxskaft.” Kommunens roll var endast rådgivande.
Då gick jag vidare med frågor till Allmänna Arvsfonden som svarade med klartext inom ett dygn. Jag citerar oavkortat handläggaren Cecilia Eriksson:

”Civilförsvarsförbundet hade mycket riktigt två projekt där Arvsfonden var delfinansiär. Ett projektstöd, för att under tre år driva ungdomsverksamhet och ett lokalstöd, som gick ut på att bergrummet skulle byggas om och anpassas så att ungdomsverksamheten skulle kunna ha möten och läger där. Tanken var att unga som är nya i Sverige genom kurser, utbildningar och läger under skollov skulle få lära sig mer om friluftsliv, natur, krisberedskap, första hjälpen och få gå ledarutbildningar etc.

Ungdomsverksamheten löpte på som den skulle, men det fanns vissa brister i styrning och kontroll i byggprojektet. Om en förening som fått stöd av Arvsfonden inte kan uppfylla kravet på att använda lokalen och medlen för det ändamål och den verksamhet som låg till grund för beslutet, så kan Arvsfondsdelegationen fatta beslut om att avbryta projektfinansieringen, vilket skedde i det här fallet. Eftersom det var två projekt som var avhängiga varandra så ledde det till att båda avbröts. Arvsfondsdelegationen bedömde att förutsättningarna för att lokalen skulle komma att användas i enlighet med beslut under tio års tid (som är kravet i alla Arvsfondsprojekt som får lokalstöd), inte var tillräckligt goda. Man bedömde också ungdomsverksamhetens fortsättning som osäker.

Civilförsvarsförbundet har nu slutredovisat sina projekt och det är bara lite pappersexercis kvar innan de är avslutade. Föreningen har nu en ny ordförande och ungdomsverksamheten lever vidare i en annan förenings regi (Leader Folkungaland), och med annan finansiering.”

Vad kan vi dra för slutsats av detta? Min är att inte lita på vidlyftiga projekt ens om väletablerade myndigheter och organisationer står bakom. Detta luftslott tålde inte kontakten med den krassa verkligheten. Att kalla Tjädern för en skandal är att överdriva men jag säger att ambitionerna var höga och resultatet klent. Tjädern får burra upp sig någon annanstans.

 
Corren den 29 september 2016.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.