Fortsätt till huvudinnehåll

Tjädern vilse i skogen



Tjäderns ingång.
Idag ska jag berätta om ett projekt med flera väletablerade intressenter där högt ställda förväntningar sjönk ihop som en illa bakad sufflé.

Vi tar det från början. Den 29 september 2016 kunde vi Mjölbybor läsa en femspaltig artikel i Östgöta Correspondenten om två intressanta projekt kopplade till ledningscentralen Tjädern i Mjölby kommun, belägen några kilometer söder om Mjölby vid riksväg 32.

Det handlar dels om en handikappanpassning och ombyggnad av ledningscentralen kostnadsberäknad till 2,3 miljoner kr varav Allmänna arvsfonden står för 1,6 miljoner kr och Leader Folkungaland (EU-stöd) för 0,7 miljoner kr. Övriga intressenter är Mjölby kommun och Västra Östergötlands Civilförsvarsförbund men Allmänna Arvsfondens roll är finansiärens.

Den andra delen är ett integrationsprojekt där ensamkommande flyktingbarn på ett säkert och lagligt sätt ska lära sig umgås med naturen, kostnadsberäknat till 4,1 miljoner kr och om jag förstått texten rätt så är Allmänna Arvsfonden ensam finansiär. Projektledaren och Civilförsvarsförbundets ordförande uttalar sig i artikeln och alla andas optimism.

Artikelförfattaren citerar ett pressmeddelande från Arvsfonden: ”Utanförskapet är Sveriges största sociala utmaning. Civilförsvarsförbundets nya projekt är ett bra exempel på hur man kan inkludera och engagera barn och unga”.

Men något hände och ett och ett halvt år senare förbyttes de optimistiska tongångarna i något helt annat. Den 8 mars 2018 kunde man läsa följande på Civilförsvarsförbundets hemsida:

Projektet har avslutats i förtid. Arvsfondsdelegationen bedömde att förutsättningarna för projektets fortsatta genomförande inte var tillräckligt goda.”
Vägen till Tjädern var kantad med fallgropar.


Detta kortfattade besked väckte min nyfikenhet. Jag frågade först kommunen vad de visste om det havererade projektet men fick ett svar modell ”god dag-yxskaft.” Kommunens roll var endast rådgivande.
Då gick jag vidare med frågor till Allmänna Arvsfonden som svarade med klartext inom ett dygn. Jag citerar oavkortat handläggaren Cecilia Eriksson:

”Civilförsvarsförbundet hade mycket riktigt två projekt där Arvsfonden var delfinansiär. Ett projektstöd, för att under tre år driva ungdomsverksamhet och ett lokalstöd, som gick ut på att bergrummet skulle byggas om och anpassas så att ungdomsverksamheten skulle kunna ha möten och läger där. Tanken var att unga som är nya i Sverige genom kurser, utbildningar och läger under skollov skulle få lära sig mer om friluftsliv, natur, krisberedskap, första hjälpen och få gå ledarutbildningar etc.

Ungdomsverksamheten löpte på som den skulle, men det fanns vissa brister i styrning och kontroll i byggprojektet. Om en förening som fått stöd av Arvsfonden inte kan uppfylla kravet på att använda lokalen och medlen för det ändamål och den verksamhet som låg till grund för beslutet, så kan Arvsfondsdelegationen fatta beslut om att avbryta projektfinansieringen, vilket skedde i det här fallet. Eftersom det var två projekt som var avhängiga varandra så ledde det till att båda avbröts. Arvsfondsdelegationen bedömde att förutsättningarna för att lokalen skulle komma att användas i enlighet med beslut under tio års tid (som är kravet i alla Arvsfondsprojekt som får lokalstöd), inte var tillräckligt goda. Man bedömde också ungdomsverksamhetens fortsättning som osäker.

Civilförsvarsförbundet har nu slutredovisat sina projekt och det är bara lite pappersexercis kvar innan de är avslutade. Föreningen har nu en ny ordförande och ungdomsverksamheten lever vidare i en annan förenings regi (Leader Folkungaland), och med annan finansiering.”

Vad kan vi dra för slutsats av detta? Min är att inte lita på vidlyftiga projekt ens om väletablerade myndigheter och organisationer står bakom. Detta luftslott tålde inte kontakten med den krassa verkligheten. Att kalla Tjädern för en skandal är att överdriva men jag säger att ambitionerna var höga och resultatet klent. Tjädern får burra upp sig någon annanstans.

 
Corren den 29 september 2016.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...