Fortsätt till huvudinnehåll

Jag har en bekännelse att göra

 

Idag är jag gubbsjuk, tjurig och allmänt grinig. Jag retar mig på alla reportage i mitt liv- och husorgan om präktiga hemmasnickare som under tre års tid renoverar ett ruckel i skogen tills det platsar i färgglada publikationer som Gods och Gårdar. Deras ansträngningar under den här perioden är obeskrivliga och motgångarna många men de ger sig aldrig. De har kantarellställen på andra sidan staketet men har inte tid att plocka. Om husrenoveraren är en kvinna är en plats på förstasidan given.

Dessa orgier med hammare och spik och fönsterfoder från 1800-talet försiggår i Västra Hargs djupa skogar, i Malexander eller i Boet. Hittar inga renoveringsobjekt på Prästgårdsliden eller Östra Lundby. Slutsaten är att Corren är en bonntidning som helst förlägger sina reportage till landsbygden.

Min motvilja beror naturligtvis på att jag har tummen mitt i handen, jag sågar snett och mina fyratums spikar är ännu snedare. Ändå är jag son till en snickare som klarade allt, till och med att bygga en båt på Råssnäsvarvet i Motala. Blir jag tvungen att ge mig på nåt snickaraktigt ackompanjeras försöken av svavelosande svordomar som får gardinerna att stå rakt ut. Min tumstock från Hultafors är bara dekoration på skrivbordet.  Så är den bekännelsen gjord.


 Nej, jag önskar att tidningen gör reportage om en grupp som är lika vanlig som den lyckosamma, flitiga och disciplinerade renoveraren på bygda. Nämligen dem som kastar sig in i nya projekt utan att göra klart det första. De har gott om idéer och planer men svårare att genomföra dem. I trädgården växer högen snedsågade plankor vilket är resultatet av felmätningar. De har svårt att hitta verktygen och en lång tid av arbetstiden går åt till planlöst letande. Ibland förlägger de glasögonen också. Byggarna är likgiltiga för sarkasmer och sura blickar. De riktigt lyckliga blir manglade av en Arg Snickare på TV.

I mina yngre dagar följde jag ett sådant projekt i Stockholms skärgård. Det nya sommarhuset tog sju år att bygga avbrutet av många goda luncher och kaffestunder för de många gästerna var mer intresserade av mat och dryck än såg och spik.

Men så finns det ett gäng proffs som jobbar fort och systematiskt, äger lämpliga verktyg och uppnår sina mål inom rimlig tid. De klarar allt; bygger altan, målar och tapetsera. Spillet från deras virkeshögar är minimalt. De har också egenskapen att de klarar att jobba flera timmar utan mat. Ljummet kaffe och en prilla under överläppen räcker som bränsle.

Vi har förmånen att ha en sådan släkting. Åt honom slaktar vi den gödda kalven och häller upp den största groggen när det är dags för gästabud.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

Sanning i Motala är ett dåligt skämt i Mjölby

V ad ska vi ha ett stationshus från 1800-talet till? Frågan är aktuellt i Motala där min f d kollega Per Olsson köpt Motala Verkstads stationshus, granne med gamla Texas. Per köpte fastigheten förra året och hade väl då inga klara idéer vad huset ska användas till. Så fick han en förfrågan om att hyra ut till närbelägna Pizzaverkstan som är i behov av större lokaler och Per skickade in en ansökan om bygglov. I den ansökte han om ändrat användningsområde från föreningslokal till restaurang. Men han blev nekad. Ett av argumenten var att stationshuset ligger för nära spåret.   20 meters avstånd mellan restaurang och spåret i Sya. Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Caroline Unéus (M) tvår sina händer och skyller på rigid lagstiftning. Hon tycks för övrigt tro att landets lagar stiftas i Östergötland om man ska tro dagens artikel i Corren och MVT. Sista ordet är inte sagt. Enligt Corren kommer Per att skicka ett överklagande till Länsstyrelsen. Jag önskar honom lycka till. ...