Fortsätt till huvudinnehåll

Skattekvirr i ny förpackning

 

I morse gick en tjänsteman i Östergötland på lätta steg från brevlådan. Han heter Tomas Gustavsson och är regionchef på Svenskt Näringsliv. Organisationens årliga undersökning om hur näringslivsvänliga eller –ovänliga landets kommuner är resulterade i fyra artiklar i länets största dagstidning Östgöta Correspondenten.

 På sidorna 12 (Linköping), 15 (Mjölby), 20 (Kinda) och sidan 22 (Åtvidaberg) kan vi läsa om rankingen. Samtliga utom Mjölby har tappat placeringar jämfört med föregående och klär sig i säck och aska medan Mjölby är länsbäst med en 28:e plats, vilket fem personer ur kommunledningen firar med lika många graciösa svanhopp inför tidningens fotograf. Svenskt Näringslivs ranking är naturligtvis främsta samtalsämnet vid kaffeborden på kommunens största arbetsplatser och ingen missar krigstidsrubrikerna.

 Visst unnar jag Cecilia Burenby, Anders Capilla och Torbjörn Sjögren att jubla en stund men ni ska veta att grunden till dagens resultat lades av kommunalrådet Jörgen Oskarsson och kommunchefen Henry Jansson för snart 20 år sedan.

 Kommunfolkets mottagande av dessa undersökningar brukar variera beroende på placeringen. Hamnar den egna kommunen högt är allt frid och fröjd och kommunstyrelseordförande och näringslivschef tävlar i att vräka superlativet över den egna kommunen och dess förträffliga tjänstemän. De som hamnar längre ner på listan brukar anmärka på missuppfattningar eller felaktiga mätmetoder. Tro mig men jag har läst åtskilliga sådana här undersökningar under årens lopp och resultaten varierar kraftigt.

Varför lokala medier år från år ägnar så stor uppmärksamhet åt denna partsinlaga är en gåta. Slentrian? Jag tycker att tidningen Fokus kommungranskning är mycket intressantare läsning för gemene man.

För mig har den här undersökningen inte större värde än det skattekvirr som företagare i alla tider underhållit varandra med vid groggbordet. Men ett antal av Svenskt Näringslivs tjänstemän hålls väl sysselsatta.

 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

Sanning i Motala är ett dåligt skämt i Mjölby

V ad ska vi ha ett stationshus från 1800-talet till? Frågan är aktuellt i Motala där min f d kollega Per Olsson köpt Motala Verkstads stationshus, granne med gamla Texas. Per köpte fastigheten förra året och hade väl då inga klara idéer vad huset ska användas till. Så fick han en förfrågan om att hyra ut till närbelägna Pizzaverkstan som är i behov av större lokaler och Per skickade in en ansökan om bygglov. I den ansökte han om ändrat användningsområde från föreningslokal till restaurang. Men han blev nekad. Ett av argumenten var att stationshuset ligger för nära spåret.   20 meters avstånd mellan restaurang och spåret i Sya. Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Caroline Unéus (M) tvår sina händer och skyller på rigid lagstiftning. Hon tycks för övrigt tro att landets lagar stiftas i Östergötland om man ska tro dagens artikel i Corren och MVT. Sista ordet är inte sagt. Enligt Corren kommer Per att skicka ett överklagande till Länsstyrelsen. Jag önskar honom lycka till. ...