Fortsätt till huvudinnehåll

En (nyhets)knarkares bekännelse

Min dag börjar med Corren. Den läser jag oftast med Morgon-Rapport i bakgrunden. Sedan fortsätter jag med Dagens Nyheter. Då och då slår jag över till TV 4 eller Corren 24 för att kontrollera vad mina f d arbetskamrater har för sig. Är jag hemma slår jag på Rapports sändning kl 12. På fredagar är det dags för fördjupning för då ligger den utmärkta tidskriften Fokus i brevlådan. Någon av kvällens nyhetssändningar är en självklarhet och är det fint väder blir det promenad till biblioteket för att läsa Dagens Industri eller NT. Dessemellan en del surfande på nätet. Har det hänt något särskilt i Helsingborg eller Växjö vill jag gärna läsa HD eller Smålandspostens version.

Paradoxalt nog har min nyhetskonsumtion ökat sedan jag slutade jobba på tidningen. Jag har väl mer tid för mitt nyhetsknarkande än jag hade under min jakt på lokala nyheter.

Jag har aldrig känt mig bekväm under utlandsresor även om vädret varit fint, hotellet helt OK liksom mat och dryck. Jag har gått omkring i en bubbla. Det dröjde ganska länge innan jag förstod att det var frånvaron av nyheter ur ett svenskt perspektiv. En tre dagar gammal Expressen inköpt för dyra pengar eller BBC World på TV är inte tillräckliga substitut.

Samma känsla kan infinna sig också hemmavid. En golfrunda brukar ta 4-4,5 timmar och under den tiden är vi avskärmade från omvärlden om inte någon spelpartners hustru ringer och påminner om att köpa pizza på vägen hem. När jag går av sista green tänker jag ofta: vad kan inte ha hänt under fyra timmar? Revolutioner kan utbryta, statsministrar mördas, tåg spåra ur eller Mike Helber kan göra klart med MIF Redhawks och ta lille Mården med sig.

Men att konsumera nyheter i mobilen går gränsen. Än så länge.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...