Fortsätt till huvudinnehåll

Sossarna vs Jordägareförbundet


Hört talas om Jordägareförbundet? Inte jag heller. Inte förrän jag fick tillfälle att läsa Björn af Kleens bok ”Jorden de ärvde” häromdagen. En rolig, faktaspäckad och tankeväckande bok om en livskraftig restpost av det feodala Sverige.

Sveriges Jordägareförbund är en intresseorganisation för stora jordägare, ibland också kallad Godsägareklubben. Hälften av medlemmarna är adliga och de äger tillsammans 400 000 hektar jord vilket är en yta som överstiger Gotland (314 000 hektar). I Skåne och Sörmland äger adeln tretton procent av jorden. Fascinerande med tanke på att adeln bara utgör 2,5 promille av Sveriges befolkning.

Jordägareförbundet verkar i det tysta och i massmedia syns de knappt alls. I mediekampanjer, som fallet är med den nu aktuella om grisböndernas ekonomiska belägenhet, samarbetar man med LRF som därmed kan skicka fram små eller medelstora bönder som appellerar till genomsnittssvenskens idé om hur en bonde ska se ut: ”vanliga personer som kör traktor på 150 hektar och bor i rött trähus”. Jag är lika förvånad varje gång över hur okritiskt massmedierna sväljer dessa kampanjer.

Jordägareförbundet vänder sig direkt till beslutsfattande politiker och myndigheter utan att gå omvägen över tidningar och TV. Förbundet har utvecklats till en effektiv och ofta konsulterad remissinstans, tillfrågad om bland annat jordbrukspolitik, äganderättsfrågor och skatter. Diskreta inbjudningar till en slottslunch tackar ingen politiker nej till oavsett partifärg.

Förbundet stöder ofta den sökande när någon blåblodig person ansöker om förlängning av fideikommissavtalen. Fideikommiss är en helt otrolig institution med dagens mått mätt, som sätter arvsrätten ur spel (döttrar får inte ärva) och allt går till äldste sonen. Följden blir långa och uppslitande arvsstrider och i ett fall söder om Stockholm berättar af Kleen om hur en gammal änka tvingas bort från sitt slott av sin äldste son.

Författaren noterar att de adliga godsägarna och sossarna kommer väl överens och att flera av de avtalsförlängningar som gjordes på 1990-talet godkändes av en socialdemokratisk regering. Motiveringen är att dessa slott och herresäten innehåller värdefulla kulturskatter vilka riskerar att skingras vid ett normalt arvsskifte. Många av dessa gods stöttas med skattelättnader och kulturantikvariska bidragsprogram så du och jag får bidra också.

Om det finns någon som tror att den svenska adeln är några stofiler som sitter och fryser på förfallna slott så tar af Kleen ur en den villfarelsen. Den svenska adeln mår bra och hävdar sina intressen väl. Flera driver stora företag och har också privata bolag vid sidan av eller med anknytning till modernäringen. Eftersom de stora fideikommissen ligger på slättmark som lämpar sig för brödsädsodling betalar EU ut arealstöd också.

Björn af Kleen är en utomordentlig skribent. Syrliga sarkasmer på var och varannan sida. Han blandar skarpsynta iakttagelser med direkta citat och gör ämnet lättillgängligt. Porträtten av två, tre av branschens stora är rent av dråpliga. Baron Calle och baron Robban.

Enligt Wikipedia finns ett fideikommiss i Östergötland, Sturefors slott söder om Linköping. Det ägs av greve Thure Gabriel Bielke sedan våren 2010. Egendomen har ägts av ätten Bielke i två omgångar, den nuvarande sedan 1741. Sturefors blev byggnadsminne 1976. Slottet är privatbostad men parken är till största delen öppen för allmänheten.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.