Hört talas om Jordägareförbundet? Inte jag heller. Inte förrän jag fick tillfälle att läsa Björn af Kleens bok ”Jorden de ärvde” häromdagen. En rolig, faktaspäckad och tankeväckande bok om en livskraftig restpost av det feodala Sverige.
Sveriges Jordägareförbund är en intresseorganisation för stora jordägare, ibland också kallad Godsägareklubben. Hälften av medlemmarna är adliga och de äger tillsammans 400 000 hektar jord vilket är en yta som överstiger Gotland (314 000 hektar). I Skåne och Sörmland äger adeln tretton procent av jorden. Fascinerande med tanke på att adeln bara utgör 2,5 promille av Sveriges befolkning.
Jordägareförbundet verkar i det tysta och i massmedia syns de knappt alls. I mediekampanjer, som fallet är med den nu aktuella om grisböndernas ekonomiska belägenhet, samarbetar man med LRF som därmed kan skicka fram små eller medelstora bönder som appellerar till genomsnittssvenskens idé om hur en bonde ska se ut: ”vanliga personer som kör traktor på 150 hektar och bor i rött trähus”. Jag är lika förvånad varje gång över hur okritiskt massmedierna sväljer dessa kampanjer.
Jordägareförbundet vänder sig direkt till beslutsfattande politiker och myndigheter utan att gå omvägen över tidningar och TV. Förbundet har utvecklats till en effektiv och ofta konsulterad remissinstans, tillfrågad om bland annat jordbrukspolitik, äganderättsfrågor och skatter. Diskreta inbjudningar till en slottslunch tackar ingen politiker nej till oavsett partifärg.
Förbundet stöder ofta den sökande när någon blåblodig person ansöker om förlängning av fideikommissavtalen. Fideikommiss är en helt otrolig institution med dagens mått mätt, som sätter arvsrätten ur spel (döttrar får inte ärva) och allt går till äldste sonen. Följden blir långa och uppslitande arvsstrider och i ett fall söder om Stockholm berättar af Kleen om hur en gammal änka tvingas bort från sitt slott av sin äldste son.
Författaren noterar att de adliga godsägarna och sossarna kommer väl överens och att flera av de avtalsförlängningar som gjordes på 1990-talet godkändes av en socialdemokratisk regering. Motiveringen är att dessa slott och herresäten innehåller värdefulla kulturskatter vilka riskerar att skingras vid ett normalt arvsskifte. Många av dessa gods stöttas med skattelättnader och kulturantikvariska bidragsprogram så du och jag får bidra också.
Om det finns någon som tror att den svenska adeln är några stofiler som sitter och fryser på förfallna slott så tar af Kleen ur en den villfarelsen. Den svenska adeln mår bra och hävdar sina intressen väl. Flera driver stora företag och har också privata bolag vid sidan av eller med anknytning till modernäringen. Eftersom de stora fideikommissen ligger på slättmark som lämpar sig för brödsädsodling betalar EU ut arealstöd också.
Björn af Kleen är en utomordentlig skribent. Syrliga sarkasmer på var och varannan sida. Han blandar skarpsynta iakttagelser med direkta citat och gör ämnet lättillgängligt. Porträtten av två, tre av branschens stora är rent av dråpliga. Baron Calle och baron Robban.
Enligt Wikipedia finns ett fideikommiss i Östergötland, Sturefors slott söder om Linköping. Det ägs av greve Thure Gabriel Bielke sedan våren 2010. Egendomen har ägts av ätten Bielke i två omgångar, den nuvarande sedan 1741. Sturefors blev byggnadsminne 1976. Slottet är privatbostad men parken är till största delen öppen för allmänheten.
Kommentarer
Skicka en kommentar