Fortsätt till huvudinnehåll

Tvåtaktsrök över hamnen




För några timmar sedan låg tvåtaktsröken tung över Motala hamn. Årets upplaga av mopedrallyt var igång. När speakern berättade att två varv på Duntis speedwayoval ingick i banan steg jublet mot den blå himlen.

60-talet var mopedernas storhetstid och det var sällan hastighetsgränserna hölls. Trimning av mopeder var en ungdomsrörelse som motsvaras av dagens spritsmuggling. Med hjälp av en fil vidgades insuget och plötsligt drog moppen i väg i 45, 50 eller 65 km/tim. Åtminstone lät det så när skaran av mopedägare samlades för att stämma av läget vid Trötte Theodors korvkiosk på Medevigatan. Hastighetsuppgifterna var nog angivna med rejäl moms.

Puch och Zündapp stod högst i hierarkin medan Monark och Crescent var gubbmopeder, fortskaffningsmedel för anställda på E-lux, Verkstan och CTV. Många killar drömde om en vit Puch Dakota och om det uppstod klungbildning på Norras skolgård var det med 90 procents säkerhet ett nyförvärv som inspekterades. Trimningsorgierna förekom i garage och källare och deltagarna avslöjades lätt för de hade sot under naglarna och utslitna tåhättor på skorna.

Trimningen fick särskild uppmärksamhet av ordningsmakten och regelrätta razzior genomfördes. Men det var inte alltid en lätt uppgift för Kalle Mässing. Upp på trottoaren, full gas och lokalkännedom var viktiga ingredienser för att undkomma bötfällning. I mina hemtrakter vid Borgmästaretorget var det populärt att ta sig in i parken mellan Ulaxgatan och Herrgårdsgatan. Parken var stor och hade flera utgångar i alla riktningar. En av de kallaste körde in i parkens mitt, avvaktade i fem minuter och körde ut på Ulaxgatan igen utan att bli ertappad. På Ekön hade polisen också ett handikapp. Gott om smitvägar mellan hus och skogsdungar och belysningen var dålig.

Även sådana historier fick surrealistiska övertoner mellan tuggorna vid korvmojen. Det var särskilt populärt att köra ifrån den polisbil där den korpulente konstapel Derby satt vid ratten. Så här i efterhand kan man konstatera att polisen inte led av någon resursbrist på den här tiden.

En och annan åkte förstås fast med böter och information och föräldrakontakt som följd. Det senare kunde vara nog så knepigt men det som sved mest var nog att ”lämpet” till det hett eftertraktade körkortet löpte risk att försenas. Det senare hade nog en dämpande effekt på mopedbusarna för mopedåkandet var ett förstadium till bilkörningen.

I det här sammanhanget kan jag inte låta bli att berätta historien om X, en något äldre bekant i utkanten av min kompiskrets. Hans snälla pappa köpte en ny Puch och X åkte direkt till min klasskamrats verkstad på Storgatan för trimning. En timme senare var det klart och X lämnade Storgatan i högre fart än han åkte dit.

 En timme – det måste vara svenskt rekord.

Dåtidens mopedbusar får då och då återfall. Då lämnar de gråsprängda hjältarna Volvokombin hemma i garaget och ger sig ut på mopedrallyn med Motormuséet som start och mål. Fast numera puttrar de fram i lagstadgad fart. Tror jag.




Kommentarer

  1. Mopeden blev tillåten 1953. Den var tvungen att ha pedaler, så man kunde använda den som cykel. 1961 blev det tillåtet att ta bort pedalerna och sätta dit en kick för att starta och en växelpedal vid vänstra fotpinnen.

    Roligt att se riktigt gamla mopeder tidigt 50-tal. Några perfekt renoverade och några som de säkert aldrig gjort något med. Men de gick och rök väldigt mycket.

    Heder åt Motala Motorveteraner, som ger överskottet av anmälningsavgiften till Barncancerfonden. När speakern meddelade detta, utbröt stora applåder.

    SvaraRadera
  2. Med så många deltagare kan man tala om en folkrörelse. Och inte hade några snutar efter sig heller...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...