För några timmar sedan låg tvåtaktsröken tung över Motala hamn. Årets upplaga av mopedrallyt var igång. När speakern berättade att två varv på Duntis speedwayoval ingick i banan steg jublet mot den blå himlen.
60-talet var mopedernas storhetstid och det var sällan hastighetsgränserna hölls. Trimning av mopeder var en ungdomsrörelse som motsvaras av dagens spritsmuggling. Med hjälp av en fil vidgades insuget och plötsligt drog moppen i väg i 45, 50 eller 65 km/tim. Åtminstone lät det så när skaran av mopedägare samlades för att stämma av läget vid Trötte Theodors korvkiosk på Medevigatan. Hastighetsuppgifterna var nog angivna med rejäl moms.
Puch och Zündapp stod högst i hierarkin medan Monark och Crescent var gubbmopeder, fortskaffningsmedel för anställda på E-lux, Verkstan och CTV. Många killar drömde om en vit Puch Dakota och om det uppstod klungbildning på Norras skolgård var det med 90 procents säkerhet ett nyförvärv som inspekterades. Trimningsorgierna förekom i garage och källare och deltagarna avslöjades lätt för de hade sot under naglarna och utslitna tåhättor på skorna.
Trimningen fick särskild uppmärksamhet av ordningsmakten och regelrätta razzior genomfördes. Men det var inte alltid en lätt uppgift för Kalle Mässing. Upp på trottoaren, full gas och lokalkännedom var viktiga ingredienser för att undkomma bötfällning. I mina hemtrakter vid Borgmästaretorget var det populärt att ta sig in i parken mellan Ulaxgatan och Herrgårdsgatan. Parken var stor och hade flera utgångar i alla riktningar. En av de kallaste körde in i parkens mitt, avvaktade i fem minuter och körde ut på Ulaxgatan igen utan att bli ertappad. På Ekön hade polisen också ett handikapp. Gott om smitvägar mellan hus och skogsdungar och belysningen var dålig.
Även sådana historier fick surrealistiska övertoner mellan tuggorna vid korvmojen. Det var särskilt populärt att köra ifrån den polisbil där den korpulente konstapel Derby satt vid ratten. Så här i efterhand kan man konstatera att polisen inte led av någon resursbrist på den här tiden.
En och annan åkte förstås fast med böter och information och föräldrakontakt som följd. Det senare kunde vara nog så knepigt men det som sved mest var nog att ”lämpet” till det hett eftertraktade körkortet löpte risk att försenas. Det senare hade nog en dämpande effekt på mopedbusarna för mopedåkandet var ett förstadium till bilkörningen.
I det här sammanhanget kan jag inte låta bli att berätta historien om X, en något äldre bekant i utkanten av min kompiskrets. Hans snälla pappa köpte en ny Puch och X åkte direkt till min klasskamrats verkstad på Storgatan för trimning. En timme senare var det klart och X lämnade Storgatan i högre fart än han åkte dit.
En timme – det måste vara svenskt rekord.
Dåtidens mopedbusar får då och då återfall. Då lämnar de gråsprängda hjältarna Volvokombin hemma i garaget och ger sig ut på mopedrallyn med Motormuséet som start och mål. Fast numera puttrar de fram i lagstadgad fart. Tror jag.
Mopeden blev tillåten 1953. Den var tvungen att ha pedaler, så man kunde använda den som cykel. 1961 blev det tillåtet att ta bort pedalerna och sätta dit en kick för att starta och en växelpedal vid vänstra fotpinnen.
SvaraRaderaRoligt att se riktigt gamla mopeder tidigt 50-tal. Några perfekt renoverade och några som de säkert aldrig gjort något med. Men de gick och rök väldigt mycket.
Heder åt Motala Motorveteraner, som ger överskottet av anmälningsavgiften till Barncancerfonden. När speakern meddelade detta, utbröt stora applåder.
Med så många deltagare kan man tala om en folkrörelse. Och inte hade några snutar efter sig heller...
SvaraRadera