Fortsätt till huvudinnehåll

Den störste föll vid kamerarevolutionen




Tre generationer: Agfa, Nikon och Canon.
Tar du fler eller färre bilder sedan digitalkamerorna kommit i bruk? Förmodligen fler. För femton år sedan togs det 100 miljoner bilder i världen varje år. Idag är motsvarande siffra 2 000 miljarder bilder.

När teknikskiften inträffar skapar det såväl vinnare som förlorare. Kodak hör till de senare. Företaget var världsledande så sent som 1996 och hade två tredjedelar av världsmarknaden för film. Ni kommer väl ihåg varumärken som Kodachrome, Echtacrome, Tri-X och Instamatic.  Kodak utvecklade också den negativa och positiva filmen, gav oss 35-millimetersfilmen, 16- och 8-millimeter smalfilm för hemmabruk och karusellprojektorn. De gula förpackningarna syntes verkligen i fotoaffären.

Men sen började utförsbacken. Från 2003 till 2011 försvann 47 000 medarbetare, man lade ner 13 fabriker och 130 framkallningslaboratorier. Ledningen försökte sälja sina briljanta patent men ingenting hjälpte och 19 januari 2012 försattes bolaget i konkurs. Företagsledningen fattade aldrig vart marknaden var på väg. Som svensk är det lätt att dra en parallell med Facit i Åtvidaberg som inte klarade den japanska konkurrensen. Även Polaroid fick bita i det sura äpplet.

För att få ett lokalt perspektiv på utvecklingen har jag kontaktat min gamle kompis, fotografen Jarl Asklund och han berättar om sin resa från Tri-X till den digitala fotovärlden.

”Min första digitala var en Canon EOS 1D som kostade 80 000. Tror det var våren 2002. Den släpptes i slutet av 2001 men kom inte till Sverige förrän senare. Jag hade tur att förhandsboka sista exet, sen skulle det dröja länge innan det kom nya till Sverige. Canons tidigare modell var rätt kass och dyr vilket en Östgötaredaktion fick erfara när de skulle satsa digitalt. Tror att kamerahusen kostade 150 000 eller mer. Köpte också två minneskort på vardera 512 Mb som kostade 5 500 styck. Minneskorten fick jag dock bra rabatt på. Är något osäker, men vill minnas att den redan då var bättre än Hasselbladarna, trots att sensorn bara var på drygt fyra megapixel.

Bildmässigt skulle den troligtvis inte ha en chans mot dagens kameror för
5 000. Kodak och Fuji hade båda två på varsitt håll utvecklingsarbete med både Canon och Nikon. De insåg naturligtvis att filmrullens tid snart skulle vara över. Om jag minns rätt släppte Kodak en egen proffsmodell med fler megapixel än Canon och Nikon. Kodak tog till brösttonerna och förklarade att den skulle bräda alla konkurrenter. Kameran var helt värdelös och blev ett jättefiasko. Kodak fick lära sig att antalet pixlar var ovidkommande. Det var kvaliteten på sensorn som räknades.”


Notera en rejäl prissänkning och kvalitetshöjning på mindre än 20 år alltså. Påminner om berättelserna från 50-talet när en kulspetspenna kostade flera hundra kr.

På uppdrag i Vadstena 1971. Canonen hängde med då också.

För egen del tycker jag digitalkamerorna är toppen. Köpte en Canon TLB på 70-talet men lade av på 80-talet. För dyrt, för krånglig och för dåliga resultat. För att det ska bli riktigt bra krävs flera exponeringar och det blev för dyrt med filmen. Med digitalkameran slipper man elda för kråkorna. Nu tar jag flera exponeringar på samma motiv och raderar dem som är dåliga. Tillfredsställelsen av att snabbt dela med sig av resultatet via Facebook eller Instagram ska inte underskattas. Den som installerat Photo Shop i hemmadatorn kan redigera bilderna också.

Vem behöver egentligen en separat kamera när mobilen tar lika bra bilder? Den tekniska utvecklingen går så fort att om tio år kanske även Canon, Nikon och Fuji är förpassade till historiens skräphög i sällskap med Kodak.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...