Vilken stjärnparad men Faldo bäst

Golfen är unik jämfört med andra idrotter. Med lite framförhållning och planering kan du följa de allra största på riktigt nära håll – studera deras teknik och kolla in godsakerna i bagen. Detta gäller torsdag-fredag förstås. Avslutningsdagarna är det så trångt att ingen tar sig fram överhuvudtaget.

På Barsebäck, Vasatorp, Forsgården, Linköping och Bro-Bålsta har jag sett många stjärnor: Nick Faldo, Seve Ballesteros, John Daly, Lee Westwood, Greg Norman, Jocke Haeggman, Jesper Parnevik, Bernhard Langer, Colin Montgomerie och lille Ian Woosnam. För att inte tala om Annika Sörenstam, Lotta Neumann och Helen Alfredson på Bro-Bålsta.

 

Greg Norman chippar mot första hålet på Vasatorp 1980.

Greg Norman var den förste superstar jag upptäckte på SEO Vasatorp 1980. Han kom från ingenstans avslutningsdagen och krossade allt motstånd med en 64. Det var hans genombrott på Europatouren och hans karriär var lång, framgångsrik och lönsam.

Men den som imponerade mest på mig var Nick Faldo. 1992 vann han British Open och veckan efteråt Masters på Barsebäck. När han korsade första fairway med långa kliv redan på torsdagen fick man klart för sig vem som skulle lyfta bucklan på söndag eftermiddag. Han tog hem sex majors och den mest spektakulära var den på US Masters 1996. Greg Norman ledde med sex slag inför sista dagen men Nick slog honom i något som liknade en matchspelsduell. Norman kom inte tillbaka på riktigt efter den stjärnsmällen.

Faldo var speciell även utanför banan. Han var inte ohövlig eller elak men höll en distans till personer i sin omgivning. Han hade faktiskt nära vänner men ingen inom golfen. En historia berättas med förtjusning. Han och hustrun väntade middagsgäster och väntetiden använde han för att träna droppning i trädgården. Allt handlade om golf de här åren. Under de framgångsrika åren hade han svenskan Fanny Suneson på bagen. Numera är han uppskattad TV-kommentator.

En annan legendomspunnen stjärna var Seve Ballesteros som vann SEO i Linköping 1981. Jag minns inte så mycket av tävlingen annat än att Correns fotograf Olle Ström var en av de fotografer som låg runt 18:e green när Sevy satte sista putten och att motorn i min Saab lade av i den långa kön ut mot Malmslättsvägen. Spanjoren hade kultstatus redan då och den växte genom åren.

Jocke Haeeggmans två vinnande inspel mot 18:e green på Barsebäck 1997minns jag också med glädje. Han låg ute i skogsdungen till höger både på lördagen och söndagen men lyckades slå upp bollen ganska nära hål och då var det drag på luckan kan jag försäkra. Jag håller Barsebäck för den vassaste banan i vårt land och den har jag också spelat vid tre tillfällen.

 

Tystnad. Drottning Annika slår ut på hemmabanan.

Lee Westwood vann sin allra första proffstävling på Forsgården i Kungsbacka. Det var lite gulligt att han nekades tillträde till ett diskotek i Göteborg på lördagskvällen. Det var för övrigt samma tävling där John Daly skickade en ny driver i dammen efter en grov miss. Amatörhackare och elitspelare har en sak gemensam; det är alltid klubbornas fel när spelet går åt h-e.

Annika Sörenstam följde jag under inspelet i Bro-Bålsta 2007 och hon imponerade inte bara med sin bländande teknik utan också vänlighet och tålamod med alla amatörfotografer. Givetvis stod hon som vinnare på söndagen efter en hård kamp med en mexikanska.

Numera nöjer jag mig med att följa tävlingarna på TV. Jag är för gammal för att köa 45 minuter för en vidbränd hamburgare och lika länge till en Baja-Maja.

Golfens höjdpunkt för mig är numera att pegga upp en lördagsmorgon tillsammans med sonen och kompisarna. En lagom varm vind och dagg i gräset, kan det bli bättre? Fyra timmar av skratt, dåliga och bra slag och ett otal sanna eller åtminstone osannolika historier. En korv och kaffe efter nian fullbordar dagen.