 |
| I Neppes gamla lokaler finns idag en asiatisk restaurang. Troligen serveras ingen Motalagrogg. |
Neptun på Sjögatan
framstår så här ett halvsekel senare i ett nostalgiskt skimmer. Många av
Motalas unga män gjorde sin restaurangdebut på Neptun. Att beställa in en sup
var något av ett Mandomsprov – ja, ni minns filmen med Dustin Hoffman och Anne
Bancroft. Neptun var också en krog som indirekt spelade en stor roll i stans
idrottsliv. Jag ska försöka förklara hur.
Lokalen var stor med fönster ut mot Sjögatan och
Stadsparken. Till vänster om ingången mot köksregionerna fanns en avsats en
halv trappa upp för sällskap som ville spendera kvällen i splendid isolation,
om nu det begreppet hade någon relevans en lördagskväll i slutet av 1960-talet.
Menyn
var ganska påver och krävde ingen Tore Wretman i köket. Motalagrogg (gin,
anisette och cola) - mycket söt och rusgivande - samt den där landgången som
vandrade ut och in från köket för det rådde mattvång. Ingen ville ha smörgåsen
utom jag som var för snål för att avstå även om de torra kanterna vikt sig
uppåt. Mattvång för en grogg är svårt att förstå för dagens ungdomar men så var
bestämmelserna på den tiden.
Gästerna var till 90 procent unga män kompletterat
med några äldre ungkarlar som satt ensamma vid sina bord. Klädseln var uniform,
det vill säga mörk kostym och slips med smal knut. Restaurangen var framförallt
en samlingspunkt för stans fotbollsspelare.
Starkaspelare
vid ett bord, MAIF vid ett annat, Zeros vid ett tredje och IFK vid ett fjärde
etc. Borenkillarna var populära och utåtriktade och hejade glatt vid inträdet.
Nästan alla hade ”grundat” i någon klubblokal. Två något äldre bröder stod för
underhållningsdetaljen nästan varje kväll. Antalet kvinnor bland gästerna var
få. Den populära servitrisen Gun var moderlig och omtänksam. Inget kunde rubba
hennes lugn.
Så här kunde en typisk lördagskväll se ut.
Stämningen var till en början avvaktande och fotbollskillarna blängde på
varandra under lugg men efter ett par timmar var det full förbrödring och de
bjöd varandra på fler Motalagroggar och pratade skit om ledare och framförallt
domare. Jag är övertygad om att flera övergångar gjordes upp vid dessa
tillfällen. Alltid var det någon som var missnöjd med tränare eller lagledning
och sökte fotbollslyckan på annat håll. Vid vårpremiären kunde man konstatera
vilka som realiserat sina övergångsplaner. De ibland närvarande
sportjournalisterna satt vid dukat bord och det var bara att fylla blocket med
oneliners. På Neppe huserade ett helt smörgåsbord med försvarare, mittfältare
och forwards.
En
och annan gick ner sig i korpfotbollsträsket
…
Stämningen
var hög liksom ljudvolymen men jag såg aldrig några handgripliga uppgörelser.
Jag minns heller inte att polisen behövde ingripa. En och annan springnota
noterades men busen kom tillbaka och betalade nästa dag för ingen stod ut med
att vara portad från Neppe.
När kvällen var tillräckligt gammal försökte somliga
som hade pengar kvar ta sig uppför Repslagaregatan, över torget och in på
Statt. Det var inte alla som lyckades. Så dags på kvällen satt slipsknuten en aning lösare.
Vid
genomläsningen av texten framstår det kanske som om
hela det manliga Motala inte gjorde något annat än festade. Men den bilden är
fel. De allra flesta blev hederliga löntagare i statens tjänst; familjefäder, radhusamorterare
och altanbyggare. En och annan gick ner sig i korpfotbollsträsket men det är en
annan benbrytande historia.
Kommentarer
Skicka en kommentar