Fortsätt till huvudinnehåll

När faller bilan nästa gång?



LHC är i kris. Det har väl knappast undgått någon läskunnig att general managern (tjusig titel) Fredrik Emvall fått silkessnöret. Slutspelschansen är minimal och bilan lär också falla över flera ledare och tränare. Nya ordföranden Roger Ekström kommer från näringslivet och är van vid hårda nypor. Den som inte håller måttet får gå utom bankdirektörer som tvättar pengar i stor skala.

Alla idrottsintresserade östgötar är inte ledsna. Antalet skadeglada växer i samma takt som antalet förluster. På andra sidan Norsholm är det klackarna i taket även om hästfolket har stora egna bekymmer.

Hockeyn engagerar. Diskussionens vågar går höga på Facebook och var och en har sina egna favoritlag. Kreativiteten är stor särskilt när det gäller att bortförklara nederlagen. I min bekantskapskrets finns det många anhängare av Frölunda, HV 71, Luleå, Leksand och Brynäs, till och med någon förvirrad släkting på östra kanten av länet som håller på Vita Hästen. Som LHC-anhängare är jag något handikappad när jag diskuterar med de fyra första. En gång blev jag pikad för att jag bar en blå halsduk när jag intet ont anande gick Kungsvägen fram. (Ni vet hur snålt det kan blåsa där). Invektiven viner genom cyberspace och särskilt engagerad är diskussionen på lördagskvällar av någon anledning. Bara svärsonen och barnbarnet är på min sida.

Läser Correns avskedsintervju med Fredrik Emvall som erkänner att han inte mått bra. All vaken tid går åt för att grubbla på hockeyn. Jag håller med honom att den klubb som har djupaste kassakistan också köper ihop det bästa laget. Det är så professionell idrott fungerar. Dags att ge ekonomichef och revisorn varsin plats på det officiella lagfotot.

Men varför gräva ner sig i den bördiga Östgötamyllan? I september står en ny säsong för dörren och tidningarna fylls av förhoppningsfulla reportage med transatlantiska ”stjärnor” i huvudrollerna. Minnet är bra men kort.

I idrotten kommer chansen till revansch varje år till skillnad från politiken där det dröjer fyra år. Och jag hoppas på en bra start för IFK Norrköping när allsvenskan drar igång om någon månad.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...