Fortsätt till huvudinnehåll

"Vädra näsborrarna i den friska luften"


Förr i tiden visste man var man hade sina östgötska orter. Motala var staden där man tillverkade lok, teveapparater och kylskåp. Vadstena hade andligheten och turisterna. I Mjölby tillverkades truckar och överhetsstaden Linköping dominerades av militärer och läkare. I Norrköping fanns hamnbusarna och hororna på Saltängen. Vi får heller inte glömma Åtvidabergs fotbollslag och Facits räknesnurror.

Det var ingen tvekan var östgötarna hade varandra på säg 1960-talet. Idag är det lite svårare. Motala är inte länge en ledande industristad utan sätter sitt hopp till turismen eller upplevelseindustrin (Lalandia) som det heter numera. Militärerna har övergivit residensstaden och Facit är ett minne blott. Men på Lundbyområdet fortsätter man att tillverka truckar men nu med Toyota som ägare, inte KF.

Gamla sanningar försvinner och kommunerna söker en ny identitet. Kommungubbar som förr skrek ”vi har inte råd” låter nu som fastighetsmäklare när de framhåller sin orts fördelar. Kommungubbarna och -gummorna förstår att här krävs professionell hjälp av en reklambyrå med goda idéer och rejält med munväder. Fast när det handlar om små eller stora kommuner har de senare graderat upp sig till platsutvecklingskonsulter. En av de kommuner som tagit kontakt med en platsutvecklingskonsult är länets minsta, Ydre. Man har tillsammans utvecklat en plats- och värdskapsstrategi. ”Ydre – Östergötlands hemlighet”, deklarerar man.

Det handlar om ”att på ett koordinerat sätt kunna fokusera alla insatser och resurser på en gemensamt inslagen väg”. Och syftet är ”också att tillsammans gå i takt med omvärldens utveckling och skapa sig en tydlig och relevant position på marknaden i förhållande till konkurrenter och kunder.

Nu har mannen eller kvinnan bakom tangentbordet fått upp farten och åstadkommer en svulstig, lantlig retorik där bara röda stugor med vita knutar saknas.

”I södra Östergötland djupt inne i skogarna, på gränsen till Småland, finns det en liten kommun som heter Ydre. Många vet inte ens om att platsen existerar. Men har man en gång besökt bygden, sett dess trolska natur, lyssnat på tystnaden, doppat tån i Sommens klara vatten, vädrat näsborrarna i den friska luften, smakat på den lokala maten, och lärt känna en Ydrebo, då vet man att man har upptäckt något speciellt – en hemlig skatt. Det är därför platsen marknadsförs som en viskning i förtroende, för att just du ska få ta del av skatten. Så lyssna noga, för när du hör ordet livskvalitet viskas i din omgivning då vet du att målet är nära.”

Så kan det låta alltså när reklamfolket möter den kommunalgrå verkligheten. ”Vädra näsborrarna i den friska luften”.

I ett tidigare blogginlägg kallade jag Österbymo för Östergötlands Twin Peaks. Det är den känsla om infinner sig sedan man parkerat på torget, känner blickarna bränna i nacken, snurrar runt men ser inte en människa. För mig kan orten lika gärna ligga någonstans i Norrlands inland. Ydre eller Idre? Whatever.

Allra första gången jag besökte Ydre i början av 1990-talet när jag arbetade på Länsarbetsnämnden som informatör och orten fick ett arbetsförmedlingskontor. En busslast med byråkrater från Länsarbetsnämnden och Länsstyrelsen inklusive landshövding Rolf Wirtén anlände till Österbymo för att gratulera den ensamme arbetsförmedlaren på orten. Nu slapp han åka till Kisa. Varför Österbymo fick ett eget kontor övergick mitt förstånd för där fanns ingen arbetslöshet. 

Arbetsförmedlaren hade gott om tid att studera matsedeln på enda lunchstället sas det.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.