"Vädra näsborrarna i den friska luften"

Förr i tiden visste man var man hade sina östgötska orter. Motala var staden där man tillverkade lok, teveapparater och kylskåp. Vadstena hade andligheten och turisterna. I Mjölby tillverkades truckar och överhetsstaden Linköping dominerades av militärer och läkare. I Norrköping fanns hamnbusarna och hororna på Saltängen. Vi får heller inte glömma Åtvidabergs fotbollslag och Facits räknesnurror.

Det var ingen tvekan var östgötarna hade varandra på säg 1960-talet. Idag är det lite svårare. Motala är inte länge en ledande industristad utan sätter sitt hopp till turismen eller upplevelseindustrin (Lalandia) som det heter numera. Militärerna har övergivit residensstaden och Facit är ett minne blott. Men på Lundbyområdet fortsätter man att tillverka truckar men nu med Toyota som ägare, inte KF.

Gamla sanningar försvinner och kommunerna söker en ny identitet. Kommungubbar som förr skrek ”vi har inte råd” låter nu som fastighetsmäklare när de framhåller sin orts fördelar. Kommungubbarna och -gummorna förstår att här krävs professionell hjälp av en reklambyrå med goda idéer och rejält med munväder. Fast när det handlar om små eller stora kommuner har de senare graderat upp sig till platsutvecklingskonsulter. En av de kommuner som tagit kontakt med en platsutvecklingskonsult är länets minsta, Ydre. Man har tillsammans utvecklat en plats- och värdskapsstrategi. ”Ydre – Östergötlands hemlighet”, deklarerar man.

Det handlar om ”att på ett koordinerat sätt kunna fokusera alla insatser och resurser på en gemensamt inslagen väg”. Och syftet är ”också att tillsammans gå i takt med omvärldens utveckling och skapa sig en tydlig och relevant position på marknaden i förhållande till konkurrenter och kunder.

Nu har mannen eller kvinnan bakom tangentbordet fått upp farten och åstadkommer en svulstig, lantlig retorik där bara röda stugor med vita knutar saknas.

”I södra Östergötland djupt inne i skogarna, på gränsen till Småland, finns det en liten kommun som heter Ydre. Många vet inte ens om att platsen existerar. Men har man en gång besökt bygden, sett dess trolska natur, lyssnat på tystnaden, doppat tån i Sommens klara vatten, vädrat näsborrarna i den friska luften, smakat på den lokala maten, och lärt känna en Ydrebo, då vet man att man har upptäckt något speciellt – en hemlig skatt. Det är därför platsen marknadsförs som en viskning i förtroende, för att just du ska få ta del av skatten. Så lyssna noga, för när du hör ordet livskvalitet viskas i din omgivning då vet du att målet är nära.”

Så kan det låta alltså när reklamfolket möter den kommunalgrå verkligheten. ”Vädra näsborrarna i den friska luften”.

I ett tidigare blogginlägg kallade jag Österbymo för Östergötlands Twin Peaks. Det är den känsla om infinner sig sedan man parkerat på torget, känner blickarna bränna i nacken, snurrar runt men ser inte en människa. För mig kan orten lika gärna ligga någonstans i Norrlands inland. Ydre eller Idre? Whatever.

Allra första gången jag besökte Ydre i början av 1990-talet när jag arbetade på Länsarbetsnämnden som informatör och orten fick ett arbetsförmedlingskontor. En busslast med byråkrater från Länsarbetsnämnden och Länsstyrelsen inklusive landshövding Rolf Wirtén anlände till Österbymo för att gratulera den ensamme arbetsförmedlaren på orten. Nu slapp han åka till Kisa. Varför Österbymo fick ett eget kontor övergick mitt förstånd för där fanns ingen arbetslöshet. 

Arbetsförmedlaren hade gott om tid att studera matsedeln på enda lunchstället sas det.