Fortsätt till huvudinnehåll

Åren går men Mörtis består

                                Mycket har hänt på 57 år men Bror Snickarns stuga hänger i.

Motalaviken och främst Mörtviken var mina hemmavatten som barn. På dess klara vatten kryssade jag fram och tillbaka med familjens jolle medan farsan pysslade med snipan. En tid när bron över Skepparpinan var en utopi.

När vi skulle ut på en 14 dagars semestertripp vidtog en något omständlig logistik. Vi saknade bil och det var några kilometer mellan Storgatan och Mörtviken. Farsan och jag lastade cyklarna fulla medan morsan packade livsmedel och andra förnödenheter som hon bar Borgmästaregatan ner till strandpromenaden. Jag rodde över viken och hämtade upp morsan med alla väskor och korgar. Sedan var vi klara att tuffa ut på viken och Medevi brygga var i regel första etappmålet. Glassinköp i Askersund.

”Jollen gick stadigt i sjön”

Jollen och jag blev bästa kompisar med åren och jag lärde mig manövrera den snabbt och lätt. Den var liten, cirka tre och en halv meter lång och försedd med en bred akter. Den gick ”stadigt i sjön” sa farsan till skillnad från Harpsundsekan vi hade tidigare och som han själv hade byggt under sina år vid Forsbergs båtbyggeri i Kvarsebo. Någon gång närmade jag mig med skräckfylld förtjusning den stora högen fylld av träck och kondomer som guppade utanför hamnfyren. Ja, den där storyn om hur en vattenskidåkande Sven Tumba landade i skithögen har ni redan hört.

Ibland seglade jag den modellbåt som min 19 år äldre bror tillverkat i slöjden på Skolgårda. Den kryssade fint men hade med åren blivit torr och gisten och fick hämtas upp då och då för att tömmas på vatten. Vid andra tillfällen körde jag tuffa träningspass med full krycka över 50 meter och det kändes i låren.

Min fantasi var livlig och ibland funderade jag på hur rädd jag skulle bli om en ubåt klöv ytan ute i farleden. Vet inte riktigt vad jag fick det ifrån men kunde ha varit inspirerad av Jules Vernes En världsomsegling under havet. Och tänk att jag gjorde alla dessa utflykter utan flytväst. Hade förmodligen hår på bröstet och beck i byxan redan som tolvåring.

 

         Vi här ute på bryggan vill ha flera kompisar.

Sjöbodarna var primitiva små stugor. Farsan var en av pionjärerna och byggde redan 1954. Sjöboden står kvar än i dag och har nr 5.

Närmaste granne var Erik ”Pelle” Pettersson som vi delade brygga med och på andra sidan fanns Lennart Axelsson och hans fru Ulla. Längre bort mot varvet bodde Erik Brage, ”Krigarn” Hagelin och Olle Johansson och hans två grabbar som var jämnåriga med mig. Olle var något av en idol för han var tidigare vindsnabb högerytter i IFK Motala. Gubbarna trivdes och hjälpte varandra med snickeriarbeten och propellerinställningar. Sjösättning och upptagning firades med en liten sup.

Djurlivet var inte direkt överväldigande men vi fick besök av ekorren ”Kurre Smack” som satt på förstutrappan och lät sig smaka av husets pepparkakor. Tassarna snurrade kakan runt, runt medan han åt. Nästa dag återkom han.

Den varma sommaren 1959 simmade en vattensork förbi bryggan och den dagen avstod jag från bad. Jules Vernes världsomseglande polare gick inte i närkamp med vikens håriga bestar.

1985 var familjen Jakobssons vistelse i Mörtviken över. Farsan sålde stugan till en hängiven seglare som hette Adolfsson. Om jag minns rätt var han klasskamrat med min äldsta syster (f-32).

Åren går men Mörtis och dess små stugor består.

Jag vill ha något att lyfta. Till helgen?  J

Kommentarer

  1. Fantastisk redogörelse från din barndom i Motalas under ditt sommarlov m.m.
    Du är fantastisk på att återberätta minnesrika episoder och t.o.m även få icke infödda att tro att man varit med om det du berättar (ljuger) om. 😁
    Emotser nästa inlägg!
    /Benniet 🏌️‍♂️👮‍♂️

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...