Åren går men Mörtis består

                                Mycket har hänt på 57 år men Bror Snickarns stuga hänger i.

Motalaviken och främst Mörtviken var mina hemmavatten som barn. På dess klara vatten kryssade jag fram och tillbaka med familjens jolle medan farsan pysslade med snipan. En tid när bron över Skepparpinan var en utopi.

När vi skulle ut på en 14 dagars semestertripp vidtog en något omständlig logistik. Vi saknade bil och det var några kilometer mellan Storgatan och Mörtviken. Farsan och jag lastade cyklarna fulla medan morsan packade livsmedel och andra förnödenheter som hon bar Borgmästaregatan ner till strandpromenaden. Jag rodde över viken och hämtade upp morsan med alla väskor och korgar. Sedan var vi klara att tuffa ut på viken och Medevi brygga var i regel första etappmålet. Glassinköp i Askersund.

”Jollen gick stadigt i sjön”

Jollen och jag blev bästa kompisar med åren och jag lärde mig manövrera den snabbt och lätt. Den var liten, cirka tre och en halv meter lång och försedd med en bred akter. Den gick ”stadigt i sjön” sa farsan till skillnad från Harpsundsekan vi hade tidigare och som han själv hade byggt under sina år vid Forsbergs båtbyggeri i Kvarsebo. Någon gång närmade jag mig med skräckfylld förtjusning den stora högen fylld av träck och kondomer som guppade utanför hamnfyren. Ja, den där storyn om hur en vattenskidåkande Sven Tumba landade i skithögen har ni redan hört.

Ibland seglade jag den modellbåt som min 19 år äldre bror tillverkat i slöjden på Skolgårda. Den kryssade fint men hade med åren blivit torr och gisten och fick hämtas upp då och då för att tömmas på vatten. Vid andra tillfällen körde jag tuffa träningspass med full krycka över 50 meter och det kändes i låren.

Min fantasi var livlig och ibland funderade jag på hur rädd jag skulle bli om en ubåt klöv ytan ute i farleden. Vet inte riktigt vad jag fick det ifrån men kunde ha varit inspirerad av Jules Vernes En världsomsegling under havet. Och tänk att jag gjorde alla dessa utflykter utan flytväst. Hade förmodligen hår på bröstet och beck i byxan redan som tolvåring.

 

         Vi här ute på bryggan vill ha flera kompisar.

Sjöbodarna var primitiva små stugor. Farsan var en av pionjärerna och byggde redan 1954. Sjöboden står kvar än i dag och har nr 5.

Närmaste granne var Erik ”Pelle” Pettersson som vi delade brygga med och på andra sidan fanns Lennart Axelsson och hans fru Ulla. Längre bort mot varvet bodde Erik Brage, ”Krigarn” Hagelin och Olle Johansson och hans två grabbar som var jämnåriga med mig. Olle var något av en idol för han var tidigare vindsnabb högerytter i IFK Motala. Gubbarna trivdes och hjälpte varandra med snickeriarbeten och propellerinställningar. Sjösättning och upptagning firades med en liten sup.

Djurlivet var inte direkt överväldigande men vi fick besök av ekorren ”Kurre Smack” som satt på förstutrappan och lät sig smaka av husets pepparkakor. Tassarna snurrade kakan runt, runt medan han åt. Nästa dag återkom han.

Den varma sommaren 1959 simmade en vattensork förbi bryggan och den dagen avstod jag från bad. Jules Vernes världsomseglande polare gick inte i närkamp med vikens håriga bestar.

1985 var familjen Jakobssons vistelse i Mörtviken över. Farsan sålde stugan till en hängiven seglare som hette Adolfsson. Om jag minns rätt var han klasskamrat med min äldsta syster (f-32).

Åren går men Mörtis och dess små stugor består.

Jag vill ha något att lyfta. Till helgen?  J