Fortsätt till huvudinnehåll

Åren går men Mörtis består

                                Mycket har hänt på 57 år men Bror Snickarns stuga hänger i.

Motalaviken och främst Mörtviken var mina hemmavatten som barn. På dess klara vatten kryssade jag fram och tillbaka med familjens jolle medan farsan pysslade med snipan. En tid när bron över Skepparpinan var en utopi.

När vi skulle ut på en 14 dagars semestertripp vidtog en något omständlig logistik. Vi saknade bil och det var några kilometer mellan Storgatan och Mörtviken. Farsan och jag lastade cyklarna fulla medan morsan packade livsmedel och andra förnödenheter som hon bar Borgmästaregatan ner till strandpromenaden. Jag rodde över viken och hämtade upp morsan med alla väskor och korgar. Sedan var vi klara att tuffa ut på viken och Medevi brygga var i regel första etappmålet. Glassinköp i Askersund.

”Jollen gick stadigt i sjön”

Jollen och jag blev bästa kompisar med åren och jag lärde mig manövrera den snabbt och lätt. Den var liten, cirka tre och en halv meter lång och försedd med en bred akter. Den gick ”stadigt i sjön” sa farsan till skillnad från Harpsundsekan vi hade tidigare och som han själv hade byggt under sina år vid Forsbergs båtbyggeri i Kvarsebo. Någon gång närmade jag mig med skräckfylld förtjusning den stora högen fylld av träck och kondomer som guppade utanför hamnfyren. Ja, den där storyn om hur en vattenskidåkande Sven Tumba landade i skithögen har ni redan hört.

Ibland seglade jag den modellbåt som min 19 år äldre bror tillverkat i slöjden på Skolgårda. Den kryssade fint men hade med åren blivit torr och gisten och fick hämtas upp då och då för att tömmas på vatten. Vid andra tillfällen körde jag tuffa träningspass med full krycka över 50 meter och det kändes i låren.

Min fantasi var livlig och ibland funderade jag på hur rädd jag skulle bli om en ubåt klöv ytan ute i farleden. Vet inte riktigt vad jag fick det ifrån men kunde ha varit inspirerad av Jules Vernes En världsomsegling under havet. Och tänk att jag gjorde alla dessa utflykter utan flytväst. Hade förmodligen hår på bröstet och beck i byxan redan som tolvåring.

 

         Vi här ute på bryggan vill ha flera kompisar.

Sjöbodarna var primitiva små stugor. Farsan var en av pionjärerna och byggde redan 1954. Sjöboden står kvar än i dag och har nr 5.

Närmaste granne var Erik ”Pelle” Pettersson som vi delade brygga med och på andra sidan fanns Lennart Axelsson och hans fru Ulla. Längre bort mot varvet bodde Erik Brage, ”Krigarn” Hagelin och Olle Johansson och hans två grabbar som var jämnåriga med mig. Olle var något av en idol för han var tidigare vindsnabb högerytter i IFK Motala. Gubbarna trivdes och hjälpte varandra med snickeriarbeten och propellerinställningar. Sjösättning och upptagning firades med en liten sup.

Djurlivet var inte direkt överväldigande men vi fick besök av ekorren ”Kurre Smack” som satt på förstutrappan och lät sig smaka av husets pepparkakor. Tassarna snurrade kakan runt, runt medan han åt. Nästa dag återkom han.

Den varma sommaren 1959 simmade en vattensork förbi bryggan och den dagen avstod jag från bad. Jules Vernes världsomseglande polare gick inte i närkamp med vikens håriga bestar.

1985 var familjen Jakobssons vistelse i Mörtviken över. Farsan sålde stugan till en hängiven seglare som hette Adolfsson. Om jag minns rätt var han klasskamrat med min äldsta syster (f-32).

Åren går men Mörtis och dess små stugor består.

Jag vill ha något att lyfta. Till helgen?  J

Kommentarer

  1. Fantastisk redogörelse från din barndom i Motalas under ditt sommarlov m.m.
    Du är fantastisk på att återberätta minnesrika episoder och t.o.m även få icke infödda att tro att man varit med om det du berättar (ljuger) om. 😁
    Emotser nästa inlägg!
    /Benniet 🏌️‍♂️👮‍♂️

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.