Fortsätt till huvudinnehåll

ÖB tittar in

 


Låt er inte luras av stridsmunderingen på bilden. PÅ KA 1 använde jag en Facit skrivmaskin oftare än en mauser m/96. Fast det kunde smälla rätt bra i den gamla kasernen på Oskar Fredriksborg.

På grund av en höftskada placerades jag på Kasbatt (malaj) och blev skrivbiträde på spärrbataljonens expedition med flaggjunkare N G Svensson som närmaste chef. Bataljonschefen var major Engdahl, en lugn och vänlig man som tidigare varit matematiklärare på Militärhögskolan och gillade fotboll. Han var definitivt ingen stridis.

 Jag kan inte påstå att det var en stressig tid. Lite skrivjobb på förmiddagen och eftermiddagen tillbringade jag läsande romaner vid mitt skrivbord medan flaggjunkarn snarkade vid sitt. Ja, bokstavligen. Han brukade skicka mig att köpa Expressen i tobaksaffären på Rindö efter lunch och någonstans vid travtipset sjönk huvudet ner mot bröstet och tunga snarkningar tog vid. Jag var nöjd med arbetsfördelningen och väckte honom diskret om ett besök skulle uppenbara sig.

 Major Engdahl kom in ibland och hade skrivuppdrag åt mig. Han hade ett långt grått strå på näsan som fascinerade mig. Hur jag än försökte kunde jag inte låta bli att stirra på den fem millimeter långa utväxten. Jag tänkte: har han ingen fru som kan ta fram pincetten och rycka bort fanskapet. Men icke, den hängde med hela tiden fram till muck.

 En morgon rycktes vi ur vår dvala och stämningen intensifierades. Flaggjunkare Svensson meddelade att överbefälhavaren, general Torsten Rapp skulle inspektera KA 1. ”Det är inte omöjligt att han tittar in här, anförtrodde N G Svensson mig förväntansfullt. Och efter lunch stod den lille korpulente mannen på expeditionen i sin flygaruniform. Jag hade svårt att tänka mig honom utförande våghalsiga manövrer i en Tunnan eller Lansen.

 Han granskade mig vänligt och jag var glad över den tändsticka som höll en uniformsknapp på plats och undrade vad det var för fel på mig som inte joggade omkring på kaserngården som de övriga grönklädda beväringarna. Jag förklarade min fysiska belägenhet och han frågade hur jag trivdes med mitt arbete. Efter ytterligare en kort replikväxling med flaggjunkarn gick han vidare med sin uppvaktning. N G Svensson muttrade något om ”att det var märkvärdigt att landets högste officer visade en beväring sån uppmärksamhet”. Ja, det undrade jag också.

 Då och då fick jag skriva ut manus även till bataljonens övriga officerare. Jag minns en löjtnant på väg uppåt som gav mig ett handskrivet manus. Det tog mig fem minuter att skriva ut det på min Facit och lämnade över resultat på hans kontor. ”Va, blev det inte mer? Jag som skrev så långt och Jacobsson har bara skrivit fyra rader?” Sen vidtog en närgången granskning av dessa futtiga rader men utskriften var korrekt. Han suckade, skrev under och lade den i utkorgen. Kanske gick hans militära karriär i stå i det ögonblicket?

 Vintern 1970 var kall och snörik. Ett av de bättre minnen var när grannen Kustjägarskolan skulle ut på sin årliga isvecka en februarimåndag. Jag stod på expeditionen i min permissionsuniform och såg hur killarna plockade ihop sitt pick och pack för en vecka i tält på isen i Stockholms skärgård. Det kan ni ha, tänkte jag, för era jävla gröna baskrars skull. Mellan kustjägarskolan och spärrbataljon rådde en nedärvd animositet.

 Sommartid blev det mer liv i luckan när vi flyttade ut till ytterförläggningen Mällsten vid Danziger gatt. Där blev jag också ”postmästare” och vår expedition var navet på ön. Jag fick sköta spritduplikatorn och göra utrop i högtalaranläggningen. Jag blev naturligtvis retad för min östgötska dialekt för på bataljonen fanns bara söderkisar, sörmlänningar och upplänningar.

 Vi var mer eller mindre isolerade och fick bara möjlighet att ta oss till Nynäshamn på onsdagskvällarna förutom helgpermissionerna. Den möjligheten nobbade jag och varenda kväll från måndag – torsdag spelade vi fotboll så länge det var ljust. Så vältränad har jag aldrig varit och det drog jag nytta av när jag efter MUCK spelade korpfotboll i Östgöta-Bladets lag i Vadstena. Vi vann div II. Slut på skrytvalsen.

 Andra glädjeämnen var båtfärder i Stockholms skärgård som är en av mina favoritplatser i Sverige. Jag fick också vara med om en minsprängning i Danziger gatt och det var en märklig känsla när tryckvågen lyfte båten uppåt. Just den minstationen spelade en väsentlig roll vid ubåtsjakterna i Hårsfjärden 1982 men det är en annan historia.

 Slutövningen i september 1969 var ytterligare en uppgörelse mellan kustjägarna och spärrbataljon. På grund av hård blåst anföll inte kustjägarna i sina kanoter utan landsattes av helikoptrar nattetid utanför vår barack och så vidtog SLUTSTRIDEN med stridsdomare och hela baletten. Min uppgift var att biträda vid plottingbordet i ett stridsledningsrum beläget djupt ner i berget – jag flyttade runt fartygsmodeller med en modifierad biljardkö i fyratimmarspass. När 20 cm-pjäserna avlossades österut skalv hela berget. Härliga tider, strålande tider för en 21-åring med leklynnet i behåll.

 Mucken inträffade en vecka efter midsommar 1970 och vid inlämningen av uniform och andra persedlar inträffade en komplikation. Det visade att ett år av overksamhet inte var nyttig för min gamla mauser som hade fått rostskador i pipan. Men den detaljen fixade en annan malaj som var elitskytt. I det civila.

 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

Störst och bäst, minst och sämst

Hur är det ställt med parkeringarna i vår lilla stad? Jag kollar de centralt lokaliserade livsmedelsbutikerna. Vilken dag passar bättre för mina undersökningar än en onsdag före påsk? Detta är ingen undersökning av butikernas sortiment, bemötande eller pris utan möjligheten att parkera utan hjärtat i halsgropen. Vi börjar med den värsta nämligen Willys. En liten yta där man klämt in ett stort antal parkeringsplatser. Många skymda vinklar och vrår och stor risk för sammanstötningar som leder till plåtskador och uppslitande gräl. Den platsen undviker jag. Närbelägna takparkeringen över Gallerian fungerar bra sedan bilisterna börjat följa köranvisningarna. Stor och rymlig fast jag är försiktig när jag passerar hörnet vid frisersalongen. Skymd sikt åt höger. ICA på andra sidan ån har ingen stor parkering men är sällan full. Parkeringen sluttar ner från Kyrkogatan och därför har man överblick. Dessutom finns en parkering under själva affärslokalen. Lidl har inga stora ytor men det finns al

Trafikverket vill riva - Mjölby kommun nekar

Byggnämnden i Mjölby nekar Trafikverket att riva en omformarstation från 1930-talet och som togs ur bruk 2004. Det är andra gången som Byggnämnden nekar rivningslov. Omformarstationen ligger på Egebylundsvägen 3 mellan södra stambanan och linjen Mjölby-Hallsberg. Trafikverket anser att byggnaden är en fara för allmänheten och att det framgår i Trafikverkets regeringsuppdrag att byggnader som inte längre används ska avvecklas. Stadsbyggnadskontoret som berett ärendet för Byggnämnden har motsatt uppfattning . Vid den nyligen utförda byggnadsinventeringen klassades den som en byggnad med högt kulturhistoriskt värde enligt 8 kap. 13 § plan- och bygglagen. Omformarstationen är värdefull ur järnvägsvägshistorisk synvinkel då den visar på elektrifieringen av det svenska järnvägsnätet och som banade väg för det moderna Sverige men även påbörjade slutet för ångloksepoken. Stadsbyggnadskontoret anser att stationen är en viktig identitetsmarkör för Mjölby som knutpunkt för järvängen. Det allmänna