True crime på Östgötaslätten

 

Ett överraskande telefonsamtal, mängder av amfetamin och sura poliser.

Läs om true crime på Dags Mosse.

                                Mycket amfetamin och hasch har transporterats på gamla E 4.

Samtalet kom sent en hösteftermiddag. ”Hej, jag heter Kjelle. Vill du veta hur knarkhandeln går till i västra Östergötland? Vi kan träffas i kväll.”

Den första tanke som slog mig var att det är någon kompis som drev med mig. (Practical jokes var rutin på den redaktionen). Men min nyfikenhet var väckt. Försiktigt förhörde jag mig om hans kunskaper i ämnet och nyfikenheten ökade. Men vågade jag träffa honom.? Jag gick in till min arbetskamrat Janne Hylander och frågade han ville följa med på en guidad tur i knarkets Östergötland. Jodå, han blev lika nyfiken som jag på den mystiske Kjelle och vad han hade att berätta.

Vi kom överens om att träffas utanför kyrkogårdsmuren på Skänningevägen. Ur murens skugga lösgjorde sig en kraftigt byggd man, cirka 175 cm lång och klev in i min Saab. Det slog mig det nästa pojkboksaktiga i situationen (mörk man lösgjorde sig ur murens skugga) men jag förhöll mig lugn och koncentrerad. Även Janne som satt i baksätet var tyst och avvaktande. Kjelles ansikte var deformerat runt käken vilket han dolde med ett kraftig skägg. Men han var lugn och saklig och fullmatad med, som det skulle visa sig senare, korrekt information.

Vi rullade söderut på E 4 medan Kjelle gav en bakgrundsinformation. Knarkhandeln, det handlade mest och amfetamin, och hasch och en liten del heroin, i vår del av länet styrdes av ett ungt par. Kvinnan var förskollärare. De bodde i ett torp på ”Mösen”, ett ovanligt bördigt jordbruksområde i närheten av Tåkern. Lastbilar stannade till på E 4 eller riksväg 50, lasten togs emot av paret för förvaring i stugan innan det paketerades om för vidare distribution till Motala, Linköping, Norrköping och Stockholm. Namn, distributionsvägar, volymer. Allt. Vi satt tysta en stund och försökte smälta intrycken. Vilken grej vi sprungit på!

Sakta rullade vi norrut på småvägarna norr om Tåkern medan mörkret föll. På hösten kan de här trakterna ge ett påfallande ödsligt intryck. Vid ett ställe pekade vår informatör ut en villa där en av parets kurirer bodde. Han nämnde namnet och jag hajade till igen. Kuriren var identisk med en person som jag lärt känna under mina tidigare år som sportjournalist. Vi skildes åt utan att göra upp om en ny kontakt.

Vi var eld och lågor även om det fanns frågetecken kring Kjelle. Vem var han, hur hade han kommit över dessa uppgifter och vilket var hans motiv? Vi drog slutsatsen att han varit inblandad i droghandel men att han fått nog, dragit sig ur och ville göra bot och bättring och att han var missnöjd med polisens insats. Eller så var han en knarkdealare själv som ville bli av med konkurrenter, men varför visade han då sitt ansikte för oss? Redan samma kväll ringde jag krimjouren i Stockholm, blev vänligt bemött men fick ingen vidare hjälp på traven. Polisen ställde frågor om tipsarens utseende.

Kommande dag tog vi kontakt med länets knarkrotel i Norrköping. Det var i stort sett locket på, men chefen bekräftade att spaningar pågick men den lokala polisen var inte informerad. Om vi lugnade oss skulle vi få veta mer senare sa han. Vilket skulle visa sig vara en lögn. Jag hade bra kontakt med åklagarna i Motala men de visste inget heller.

Vår nyhetschef Henry Carlsson, som varit kriminalreporter på Kvällsposten, föreslog att vi skulle deala med polisen för att få vara med vid tillslaget. Han var van sid sådana uppgörelser med Skånepolisen. När vi åter pratade med knarkroteln fick vi ett vagt löfte. Ytterligare en lögn. Umgänget mellan journalist och poliser var inte fullt så utvecklat i vårt län som i Skåne.

Forts följer i morgon