Utredningens genombrott

 

Men tipset var för bra för att lämnas åt sidan. Vi gjorde diskreta förfrågningar bland grannarna på ”Mösen”. En av dem som vi kontaktade var ägare till en av traktens största gårdar, en storodlare av morötter och potatis. Han förklarade lite pressat att han av polisen fått order att hålla ett öga på det unga paret men att han blivit tillsagd att knipa käft om någon utomstående ställde frågor. När vi minuten senare ringde rotelchefen visade det sig att lantbrukaren redan ringt och skvallrat. Han var irriterad och sa till oss på skarpen att vi skulle sluta med vårt ”Blomkvisteri”. Nej. Så sa han inte för han var inte tillräckligt begåvad för en sådan metafor men innebörden var densamma. Telefonsamtalet förbättrade inte våra relationer.

Veckorna gick, månaderna gick, andra triviala arbetsuppgifter tog över och saken höll på att falla i glömska när plötsligt nyheten om ett större tillslag mot stugan kom på senvintern. Flera anhålla, bland annat vårt unga par. Vi förbannade förstås att polisen inte höll sitt löfte men nu kom vår fylliga bakgrundsinformation väl till pass. Vi frossade i detaljer, randade om nattliga besök av mörklagda bilar längs den smala vägen, plåtade den övergivna stugan liksom vissna hampaplantor och blev på allt bättre humör allt eftersom dagen gick. Henry Carlsson, den hedersknyffeln, hejade på oss och artiklarna fick stort utrymme i tidningen. Det var härligt att vara ung och hungrig reporter på Corren på 80-talet. Från Ödeshögs ledande politiker och kyrkliga dignitärer kom märkliga reaktioner: ”inte är det möjligt att sånt händer i vår lilla idyll till kommun”. Kommunpolitiker kan konsten att stoppa huvudet i sanden om budskapet är oönskat.

Vid häktesförhandlingarna i Mjölby tingsrätt var nyfikenheten stor på det unga paret och vid pressbordet hade jag sällskap av andra journalister vilket var ovanligt. Den unga kvinnan såg verkligen ut som en äppelkindad förskollärare och talade norrlandsdialekt. Hon protesterade livligt och vältaligt men kunde inte undvika häktning. När åtal väcktes och jag kunde läsa igenom förundersökningsprotokollet bekräftades Kjelles uppgifter på alla väsentliga punkter. Men vår sagesman hördes aldrig av mer.

Historien fick en epilog som vi inte kunde drömma om. Vi fick vid ett par tre tillfällen höra av kolleger som hade bättre kontakt med knarkroteln att polisen fann vår uppvaktning irriterande och funderade på att plocka in oss för ”störande av utredning”. Vi skrattade först men kollegerna var allvarliga. Polisen var rädd att vi skulle publicera för tidigt och äventyra utredningen.

Om Janne och jag hade blivit inplockade för störande av utredning hade vi blivit hjältar bland länets journalister men det hade varit svårt att förklara för morsan.

Många år senare gjorde jag ett porträtt på en 70-årig man med Stockholmsbakgrund. Han och hans hustru var sedan några år bosatta på Mossen och naturligtvis granne med knarktorpet. De blev mycket förvånade när jag berättade den 30 är gamla historien om knarkcentralen. De hade naturligtvis svårt att tänka sig att ”Mösen” varit platsen för knarkaffärer i stor skala. Ingen av grannara hade berättat historien.