Det sjuder av aktivitet i Mjölby och mest i kommunens sydvästra del – Väderstad. Inte illa marscherat av en tätort som för tio år sedan betraktades som ett gupp på E 4 på vägen mot Ödeshög och Jönköping.
Den stora betongsilon som dominerat landskapsbilden i decennier fick rivningslov i oktober 2021 och ska ge plats för bostäder och en ny lokalisering av ICA-affären är det tänkt.
Det verkar som om det planerade Upplevelsecentret för mat ligger närmast i pipelinen då kommunfullmäktige i förra veckan beslutade att köpa 25 hektar mark av kyrkan söder om skolområdet. De största optimisterna tror på byggstart redan 2025 fast det datumet är jag lite skeptisk till. Inget bygge av någorlunda format slipper väl överklaganden numera.
Corren utropar att det finns 40 intressenter till Upplevelsecentret (kan ingen reklammakare hitta en kortare och slagkraftigare benämning?) bland annat Väderstad AB, Swedbank och kommunen, men många intressenter behöver inte alltid vara en styrka. Ni vet det där talesättet med fler kockar och sämre soppa.
Som mångårig tidningsreporter i västra Östergötland har jag sett åtskilliga storvulna projekt begravas i tystnad men den här gången tror jag projektet realiseras även om det inte går så fort och lätt som informationen på fullmäktigemötet gav uttryck för. Men man ska nog avvakta med sådana prognoser tills planerna fått fastare konturer.
Vad hitta på för att ge projektet stadga och kontinuitet? Jag föreslår att restaurangutbildning vid Dackeskolan flyttas till Väderstad så att Katarina Westerlund och hennes tävlingssugna adepter får fritt utlopp för sina ambitioner. Hitta också ett sätt att involvera Skänninge Statt i projektet för jag tror inte att konkursförvaltaren Kristian Jensen hittar en ny köpare till konkursboet och förr eller senare hamnar den ärevördiga gamla byggnaden i knät på kommunstyrelsen. Två år har gått sedan konkursen.
Det måste väl vara en upplevelse för en nutida restauranggäst att sätta sig till bord vid stärkta linnedukar under kristallkronorna i Oscarianska matsalen? Ett tips jag delar med mig utan att kräva konsultarvode. (OBS! Ironi).
Den gemensamma nämnaren för ortens uppgång heter förstås Väderstadverken. Tillverkaren av jordbruksmaskiner, som på några få decennier vuxit till en miljardindustri med dotterbolag i såväl USA som Ukraina, är navet i bygden.
I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...
Kommentarer
Skicka en kommentar