Fortsätt till huvudinnehåll

Varför gömma Svartån?

Marcus Bodin Öberg bor sedan tre år på Sörby, det snabbt växande villaområdet ett par kilometer söder om stan. Han har skrivit ett Mjölbyförslag till kommunfullmäktige om att öppna upp Svartån mot villorna. Marcus har helt rätt. Han är inne på samma tankegångar som jag förde fram i bloggen 2015. Sörbyområdet utnyttjas inte till sin fulla potential. Området har vackra vita villor, välskötta trädgårdar och välväxta björkdungar. Det händer att rådjur och harar vågar sig fram under tidiga morgnar. Sörby har många fördelar. Det ligger halvvägs ut på landet men ändå nära stan. En smart placerad GCM-väg under Järnvägsgatan underlättar kommunikationen för den som inte är bilburen. Om du har hyggligt flås är du vid järnvägsstationen på drygt tio minuter. Men något saknas. Den som besöker området för första gången anar inte att Svartån flyter förbi bakom den täta ridån av lövträd och sly. Följ Sörbyleden ner mot kommunens råvattenintag och du ser möjligen ån om du anstränger dig. En varsam hantering av motorsågen öppnar vattenvyerna för boende och besökare. Att kommunen i sin exploatering av området inte velat lyfta fram vattendraget förvånar mig. Med bostadsprojekt som Svartå Strand och kvarteret Hövitsmannen har kommunen i sin marknadsföring varit ivriga att påpeka närheten och utsikten över Svartån. Jag vill minnas att när Sörby var centrum för O-ringen 2007 byggde militären en enkel bro över ån. En permanent bro skulle skapa ett suveränt promenadstråk på både väster och öster sida om vattendraget. Eller varför inte en enkel brygga med badmöjligheter? Det finns en annan del av Svartån som inte heller kommer till sin rätt. Jag tänker på delen från Svartåliden till Egebylund, ett av stans vackraste promenadstråk men där ån är svår att hitta bakom alla träd. Jämför gärna med hur Tranås dragit nytta av Svartån.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...