Med blicken borrad i väggen

Enlitentextomhurmanundvikerögonkontaktikorridoren. Det är en härlig tid på flygbolaget. Framtiden är ljus och på bordet i avdelningschefens rum ligger en rejäl trave med jobbansökningar. Trots att mötet egentligen handlar om något annat sträcker han sig efter högen och väger den i handen. Sedan tittar han demonstrativt bort, drar ut ett tjugotal ansökningar – och slänger dem i papperskorgen. – De där ska vi inte ha här, säger han och njuter av förvirringen kring bordet. – De hade otur, och man kan ju inte jobba med folk som har otur. Jag vet inte om detta är en skröna även om det finns folk som påstår att de var med vid detta tillfälle. Men klart att det finns egenheter och hemligheter svåra att upptäcka för icke fackfolk i alla branscher. På senare tid har jag funderat en del över den bransch som alla, jag säger alla, kommer i närkontakt med. Utgångspunkten är denna. Du sitter ensam i en lång korridor med landstingskonst på väggarna och plötsligt öppnas en dörr och en kvinna kommer ut med blicken nitad i golvet eller väggen. Den ensamma patienten existerar inte och hon skyndar förbi med raska steg. Lika snabb som Nadal på väg mot baslinjen. Ibland bär hon en pärm under armen och ser målmedveten ut. Ska det vara så svårt att säga hej även om viktiga arbetsuppgifter väntar? Detta gäller inte alla men en stor majoritet. Den vårdpersonal man lärt känna under årens lopp stannar förstås till och pratar någon minut. Mina klagomål gäller enbart korridoren. När man väl blir insläppt i behandlingsrummet visar sig personen vara både vänlig och trevlig och t o m besitta en viss humor. Någon som har en förklaring till detta beteende? Finns det ett särskilt moment i sjuksköterske- och undersköterskeutbildningen i hurmanundvikerögonkontakt. Någon som har svaret? Kanske finns ett moment i utbildningen där en vithårig, distingerad professor föreläser om faranavattfraternisera i korridor. Skulle vilja lägga ett antal timmar på att avslöja de sociala koderna i vårdsvängen. Är fikarumskulturen likadan på vårdcentral på bygda som på det tjusiga Universitetssjukhuset i Kråkvinkel? Är det en sanning eller en myt att förskrivningen av 96-procentig sprit ökar med flera hundra liter i december och att såväl hög som låg samlas kring den ljusa glöggrytan. För att gå ett steg längre undrar jag om även apotekspersonalen är inblandad i denna konspiration mot den svenska folknykterheten? Eftersom jag är en nostalgiker undrar jag över ännu en sak. Vart tog sjuksköterskornas hätta med hakband vägen? En suverän liten mössa som signalerar både feminint koketteri och sträng auktoritet. ”Håll tyst, lille vän, annars sticker jag dig i baken med min bautaspruta.” Hättan lär ha försvunnit från de flesta sjukvårdsinrättningar på 1970-talet men lever kvar på Sophiahemmet som inte är någon plats för gemene man. Även där finns korridorer att blunda i.