Fortsätt till huvudinnehåll

Mordet på Lagmansgatan



Det var i fönstret närmast dörren knivmannen tog sig in.


Somliga händelser i vardagslunken för en tidningsreporter etsar sig fast i minnet. Som det mord som inträffade på Lagmansgatan i Mjölby för drygt 30 år sedan.

Mordet ägde rum en ljummen torsdagskväll i september 1983 i ett hus granne med Vasaskolan. En medelålders kvinna och hennes manliga sällskap tittade på Sportnytt och fyllde i veckans V 65-kupong. Vardagsfriden bröts när en man klättrade in genom det halvöppna, lågt belägna fönstret beväpnad med en brödkniv. Kvinnan och mannen flydde ut på gården där kvinnan blev upphunnen och nerstucken med flera knivhugg. Hennes sällskap flydde åt ett annat håll och larmade polisen. Kvinnan förblödde av sina skador.

Knivmannen och kvinnan hade tidigare haft en relation men kvinnan hade avbrutit förhållandet, okänt av vilket skäl. Det blev inget spaningsmord utan polisen grep mannen vid Svartån i centrala Mjölby ett par timmar senare. Han hade på sig något som verkade ett självmordsbrev men modet svek honom vid stranden. Motivet var svartsjuka. Mordet föregicks av flera hot.

Han var i dålig psykisk kondition och erkände omedelbart när kriminalinspektör Sivert Malmsten höll ett första förhör på polishuset i Mjölby. Det var första gången jag läste ett så kallat dialogförhör.

Jag fick reda på mordet när jag kom till redaktionen i Kanikegården på fredagsmorgonen och jag skulle bevaka händelsen tillsammans med fotografen Sven Fransson. Vårt program den dagen inleddes dock kl 9 hos Försäkringskassan som invigde nya lokaler på Kyrkogatan. Förmodligen var det kaffet och landgången som lockade.


Jag vet ärligt talat inte hur vi tänkte men på den tiden var det ingen hets med nätsidor och annan digital information, utan det var morgondagens papperstidning som gällde och det var många timmar kvar till pressläggning. Eftersom det inte var något spaningsmord var polis och åklagare ganska tillmötesgående på ett tidigt stadium och vi hade inga svårigheter att hitta relevant information. Den fredagskvällen var jag hemma i god tid till middagen.

När jag skriver detta tänker jag att det upphöjda lugnet och friden är en efterhandskonstruktion. Kanske vi i själva verket surrade runt som adrenalinstinna bålgetingar i jakten på ettans vänsterkryss?

På brottsplatsen dokumenterade vi flyktvägen på innergården och pratade med fastighetsägaren, en man som drev en vitvarubutik bredvid offrets lägenhet. Jag minns inte om han var ögonvittne till knivhuggningen men jag kommer ihåg att det fanns fortfarande blodspår på den stenlagda gården tolv timmar efter dådet. Lokalredaktören på Östgöten tog en spaningsrunda på cykel, stående på tramporna spejandes över häckar och staket.

Det var också första gången jag träffade fotografen Åke Karlsson som var utsänd av Motala Tidning. Vi två skulle jobba ihop vid åtskilliga uppdrag från 1994 och framåt när vi var anställda på Correns redaktion i Motala.

Mjölby centrum är inte stort till ytan. Häktningsförhandlingarna och rättegången hölls i tingsrätten som ligger på samma gata ett par hundra meter från brottsplatsen. Efter en förhållandevis kort förhandling dömdes mannen till sluten psykvård. Vid rättegången bekräftades svartsjukemotivet. Han hade inte tidigare varit i klammeri med rättvisan. Han verkade nästan apatisk och svarade kortfattat på åklagarens och advokatens frågor.

När jag läste igenom åklagarens stämningsansökan såg jag att mördaren var uppvuxen i en by söder om Vadstena, granne med min hustrus föräldrahem. Hela mitt journalistliv har jag råkat ut för liknande sammanträffanden.



Bara några månader efter domen blev jag uppringd av offrets son som berättade att bekanta sett mördaren vid Pressbyråkiosken på Järnvägsgatan, bara något kvarter från mordplatsen. Sonen upplevde den här tidiga permissionen som mycket provocerande. Förståeligt med tanke på omständigheterna.

Tio år senare gjorde jag ett uppehåll i journalistiken och arbetade på Länsarbetsnämnden som informatör. Jag gjorde ett besök på en verkstad i Vadstena för ett reportage för Arbetsförmedlingens tidning Platsjournalen. Den här ganska stora verkstaden höll på att ställa om produktionen och endast ett fåtal personer vistades i lokalen och en av dem var mördaren från Lagmansgatan. Jag tror inte att han kände igen mig från rättegången. Om han fortfarande var patient på Rättspsyk eller om han var frisläppt efter tio år vet jag inte. Jag vet inte heller om arbetskamraterna var informerade om hans bakgrund.

Den här historien var vad kriminologiprofessorn Leif G W Persson kallar ett typiskt kvinnomord. Med det menar han att vid de flesta kvinnomord är gärningsmannen en man som offret har eller haft en relation med.

Stort tack till min gamle vän och arbetskamrat Sven Fransson som delat med sig av minnen och ställt sitt välordnade klipparkiv till mitt förfogande.

Tingsrätten.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.