Valrörelsen är inne i slutskedet och jag känner en viss övermättnad. Utspel på utspel om elpriser, integration och partier som tävlar om hårdare straff för kriminella. Oro för räntan och livsmedelsinflation. Comeback för kärnkraften? Allt sker i ett uppskruvat tempo och åtminstone jag har svårt att hålla reda på vem som sagt vad.
Men när valdagen närmar sig och man får bänka sig framför TV:n vid åttatiden kan jag känna ett sug i magen. Inte som inför en VM- eller EM-turnering i fotboll men någonting ditåt. Kanske en långsökt parallell men så känns det när tävlingsdjävulen slagit klorna i mig.
Riksdagspartiernas uppgörelse om regeringsmakten lämnar jag delvis därhän och mitt intresse riktas mot kommunerna i min närhet. Mjölby har en stabil majoritet i Handslag för Mjölby och jag tror att kvintetten sitter kvar i orubbat bo. Lördagens TV-sända debatt var en uppvisning i enighet med ett fåtal undantag. Bara oppositionsrådet Lars-Åke Pettersson(M) närde en förhoppning om maktskifte.
I Linköping ska det bli intressant att se om de frifräsande Liberalerna i LinköpingsListan med byggmästare Cocossa i ledningen lyckas slå hål på Alliansens skrov.
Kan Konsensus i Vadstena slå in en kil i det SocialModerata blocket? Lokala partier brukar inte bli långlivade men Konsensus gör nu sitt tredje val. Det första 2014 var också det bästa. Jag kan inte placera Konsensus på den traditionella vänsterhögerlinjen men lokalpatriotismen är stark i Vadstena och det kan tala till partiets fördel.
Och hur har Moderaterna i min hemstad Motala klarat turbulensen i partiet under mandatperioden. Det kan väl inte gå spårlöst förbi i väljarleden? Tre kommunstyrelseordförande under loppet av fyra år måste vara svenskt rekord.
Snart har vi svaren.
I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...
Kommentarer
Skicka en kommentar