Fortsätt till huvudinnehåll

Starka miljardärer på slätta

Om Gud är god och jordmånen den rätta går det att tjäna mycket pengar på att tillverka jordbruksmaskiner Fråga bara syskonen Crister, Christina, Andreas och Bo Stark, delägare i familjeföretaget Väderstad AB. De är fyra av Sveriges 542 miljardärer. Crister äger 1,7 miljarder, de övriga 1,4 miljarder kr vardera. Det är inte jag som påstår detta utan ekonomijournalisten Andreas Cervenka i boken ”Girig-Sverige”. Cervenka har varit noggrann och hämtat uppgifterna från öppna källor, främst databasen Holdings. Antalet skildringar om det snabbväxande verkstadsföretaget på slätten är många. Det började med syskonens pappa Rune Stark konstruerade en harv som vann grannböndernas gillande. Företaget utvecklades snabbt med Crister Stark som vd. Medarbetare har beskrivit honom som ett tekniskt geni. En succéstory rakt igenom. Över tusen miljoner är oerhört mycket pengar och svårt för en löntagare att relatera till. Som en jämförelse kan nämnas att Mjölby kommuns årsbudget är 2 miljarder kr. Andreas Cervenkas bok handlar inte bara om 542 svenskar med överfull Kisapung i bakfickan. Hans tes är att Sverige genom låga räntor, borttagande av gåvo-, arvs- och fastighetsskatt skapat en osund ekonomi som kan resultera i en ny finanskrasch som 2008. Fastighetsbranschen är främsta boven i dramat. Boken är späckad med siffror och det är inte helt lätt för en lekman att hänga med men är mycket läsvärd. Cervenka har arbetat som ekonomijournalist på Dagens Industri och Svenska Dagbladet innan hamnade på Aftonbladet. Han har också varit utrikeskorrespondent i Silicon Valley och vunnit Stora Journalistpriset tv gånger. Paradoxen är att vi har världens högsta skatt på arbete och världens lägsta på kapital.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...