Böljande sädesfält, blå himmel och Vättern där borta. Undrar om det var denna utsikt som inspirerade vår unge vän till norsk kärlekslitteratur.Min hustru är sprängfylld av historier från sin uppväxtort, en liten by vid Vätterns strand. En av de bättre kommer här. Huvudpersonen kan vi kalla Rolf, en 12-åring med avancerad litterär smak. Han hade fått för sig att han skulle låna Agnar Mykles ”Sången om den röda rubinen”. Biblioteket var inrymt i församlingshemmet och kyrkoherden agerade själv bibliotekarie. Han var en myndig herre, lika bred som lång. Ni kan ana komplikationerna.
- - Den får du inte låna, sa prästen.
- - Men det är min mamma som ska ha den.
- - Då får hon hämta den.
- - Hon har inget körkort.
- - Då får din pappa hämta den.
- - Han har inte heller något körkort.
Så där höll de på medan kompisarna fnissade i bakgrunden. Rolf var envis men svartrocken obeveklig. Rolf fick aldrig nöjet att läsa Rubinen under täcket med hjälp av en ficklampa.
Hur länge sedan är det sedan detta drama utspelades? 1920-talet? Nej, i början av 60-talet och det är ju inte så länge sedan. Sen kan man fråga sig med vilken rätt prästen censurerade allmogens val av läsning men på den tiden var det ingen som på allvar opponerade sig emot överheten i form av en rundkrage. Han hade lika mycket auktoritet som disponenten på Boxholms bruk.
I Norge var det ännu värre. Agnar Mykle och hans förläggare åtalades för att ha spridit otukt. Smaka på uttrycket: ”spridit otukt”. Andra tider, andra seder.
I stan (Motala) var det högre i tak och jag hade ingen svårighet att låna rubinen i filialen på Storgatan. För säkerhets skull lade jag den mellan två indianböcker av James Fenimore Cooper och bibliotekarien reagerade inte. Men så var jag också äldre. Tretton och ett halvt.Typ.
Kommentarer
Skicka en kommentar