Min mentala kompass gick vilse

Känner ni igen Pissebackens början?

Den pågående ombyggnaden av riksväg 32 till 50 inklusive den nya bron över Motalaviken samt dubbelspåret mellan Mjölby-Motala är nog ett av landets största infrastrukturprojekt för närvarande. Vinnarna i det här fallet är Motalaborna som får närmare till Linköpings arbetsmarknad.

Stora förändringar i landskapet skapar vissa problem innan den nya ordningen sätter sig i skallen. Bara den korta sträckan mellan Mjölby och Skänninge har fått fyra nya trafikplatser. Det börjar vid Hulje med två minirondeller, fortsätter vid Borneholmsavfarten (början av Pissebacken), korsningen med väg 206 och sedan ytterligare en trafikplats (norra) vid avfarten till Vadstena. Det var den senare som vållade mig problem en dag i början av juli.

Min mentala kompass var fortfarande inställd på korsningen med 206:an för när jag kom upp på bron blev jag förvirrad och kände inte igen den anvisade vägen mot Motala. Så jag vände och åkte till Motala via Vadstena istället. Det blev några kilometers omväg och mötet blev försenat tio minuter men det kunde jag ta för vädret var gudagott. Det är sällan vägskyltar visar fel. Hemfärden gick dock raka vägen. Det var som när erfarna seglare drabbas av tjock dimma och kompassen pekar på ett håll medan färdriktningen i huvudet pekar åt ett annat.

Avfarten till Vadstena har också fått en bro.

Mjölbys kommunledning fäster stora förhoppningar vid främst pendeltågstrafiken till och från Skänninge som ska ge medeltidsstaden ett antal nya invånare när pendlingsmöjligheterna ökar. Det lär vara ett halvsekel sedan som persontågstrafiken upphörde.

Ett större projekt i dessa trakter lär inte jag få uppleva i min livstid. Hoppas bara att kommunen eller någon annan myndighet har tänkt på att dokumentera landskapets utseende innan arbetena började. Ganska många småhus har rivits. Ett första test på nyordningens kapacitet blir vid Skänninge markens start på onsdag.

Korsningen med väg 206 mot Mantorp.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Läs mer

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

Läs mer

En gravsten i Vadstena

I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

Läs mer

Med Jacob vid tangentbordet

Leta i den här bloggen