En show med mr Felestin från Filippinerna, som i
vanliga fall arbetar i köket, är förmiddagsnöjet. Han är mycket skicklig med
kniven när han använder frukt och grönsaker för att dekorera borden. Han är
fullt koncentrerad och tillåter inga intervjuer under arbetet. Avslutningen
blir kul. Speakern berättar att han sett ut en person i publik vars anletsdrag
han ska porträtta med hjälp av en melon. Efter tio minuters arbete lämnar han
över melonen till en skäggig och flintskallig värmlänning som plötsligt blir
båtens mest fotograferade. Kolla själv om du tycker att porträttet är likt.
Vi kollar hur det går till när lotsen lämnar
fartyget. Vi stävar ut från Stavanger när en lotsbåt lägger sig på samma
avstånd på babords låring. Sakta ökar hon farten och kör upp jämsides med Arion
som går i cirka sex knop. Lugnt och stilla kliver lotsen över till sina kolleger
utan problem. Hela manövern är över på en minut. Ungefär som att byta från X
2000 till pendeltåget på Mjölby station. Sånt gillar vi beckbyxor att kolla på.
Efter lunch besöker vi kommandobryggan och
vakthavande styrman. Fartyget styrs av en autopilot i 130 grader i 7,6 knop. Fartygets
sjuksköterska förvånas över att fartyget har två dieselmotorer. Solen bryter
fram för en gångs skull. Vi går hela eftermiddagen och natten mot Göteborg.
Vi anländer till frihamnen vid sjutiden och jag kastar mig över bacon och äggröra för sista gången. Jag tror det var det hele.
Var det en lyckad resa? Både ja och nej. Måndagens
blåsväder var jobbigt men ingen dör av lite sjösjuka som fartygssköterskan påpekade.
Två dagar med långa färder utan kontakt med land var långtråkiga. Ett par goda
böcker rekommenderas. Fjordarna var helt fantastiska upplevelser. Maten var på
plussidan. Många av passagerarna var folk med sjövana och för dem var
samtalsämnena givna. Underhållningen på kvällarna var klart godkänd med plus
för sångerskan Jessica Andersson. Personalen är mycket serviceminded. Inga
skandaler och ingen föll överbord. Kryssningspassagerare är bildade,
sofistikerade och anständiga människor precis som de golfare jag umgås med
dagligen.
Rent pinsamt blev det dock vid en middag när en hårt
sminkad dansös på stilettklackar dök upp med fotografen i släptåg. Avsikten var
naturligtvis att ta bilder med gästerna som sedan fick köpa dem. Hon var så
lång och så hårt sminkad med lösögonfransar, fjädrar och plymer att jag
misstänkte henne för en transvestit först. Vi tackade nej till bild. De senaste
20 årens emancipationsdebatt i Sverige har tydligen gått det portugisiska
rederiet förbi.
En detalj gnager obesvarad i bakhuvudet vid
hemresan till Mjölby. Kan inte komma på vad det där. I höjd med Ulricehamn
klickar det till.
Jag
har genomlevt en julivecka utan att ha sett en trädgårdsgrill.
Go middag!
Besöket på bryggan. Ni ser nacken på den mörkhårige styrmannen.
Kommentarer
Skicka en kommentar