Fortsätt till huvudinnehåll

Tigers tur i morgon?


British Open pågår för fullt och Svensk Golfs chefredaktör Tobias Bergman för ett intressant resonemang på golf.se. Han hoppas att ledaren Brandt Snedeker spelar bort sig idag och att Tiger Woods går upp i ledning och vinner. Varför? Jo, golfen mår bäst marknadsföringsmässigt och medialt när Tiger eller någon annan etablerad majorsvinnare vinner. De senaste 15 majors har enbart haft förstagångsvinnare vilka sedan snabbt blir bortglömda och Tobias vill inte se fler förstagångsvinnare. Han jämför med tennisens trekejsarslag där Federer, Djokovic och Nadal hållit intresset uppe i några år.

Bergman menar att mediaintresset för the Open är skralt i år. Det finns bara en skrivande svensk journalist på plats och det är Svensk Golfs utsände. Det är klart att med en svensk högre upp i prislistan hade intresset varit större.

Jag håller inte med Bergman. Jag anser att grabbarna ska göra upp utan att snegla på eventuella sidoeffekter. Golfen är ett komplext och svåranalyserat spel där nästan vem som helst i startfältet kan nå en formtopp just denna helg. Sporten är tillräckligt stor och intressant för att överleva och utvecklas utan en dominant fixstjärna som Tiger.

De två senaste dagarna har jag ägnat ganska många timmar åt the Open på TV. Och konstaterar att när Majors ska bevakas får kommentatorerna Billberg och Hallberg maka på sig i Viasat Golf och det tunga gardet i form av Zachrisson, Fulke och Per-Ulrik Johansson tar över. Fulke, som var den som slutförde bygget av Ombergs GK för tio år sedan, imponerar allt mer. Blir det han som tar över efter ikonen Zackrisson när denne någon gång i en avlägsen framtid lägger mikrofonen på hyllan. Jag ser gärna det.

Mer än två veckor har gått sedan jag var ute på Miskarp och golfsuget är stort. En krånglande höft har satt stopp för spel och jag är tämligen orörlig. För det är ändå så att det är roligare att spela golf än att titta på. Och temperaturen för golfspel – några grader under 20 – är idealisk.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...