Med Jacob vid tangentbordet

V em säger att kommunpolitik är tråkigt? Icke. Naturligtvis är det ny eller gammal bebyggelse som får fantasin att sprudla och pennorna att glöda. Jag tänker på det senaste utspelet om Asylenparken i Vadstena.  Fastighetsbolagets förre vd Sören Nicklasson föreslår en villa i italiensk still, fyra våningar hög, innehållande 28 lägenheter. Passar bättre än de tre punkthus som VFAB vill bygga skriver Nicklasson i ett brev till kommunen. I hans förslag ligger en väl placerad liten flirt med de nya makthavarna i Vadstena. Villa Consensus. Noterbart är att folkpartisten Ingegerd Lindaräng ger Nicklasson en halv välsignelse. Fp är naturligtvis en maktfaktor med ett mandat i kommunfullmäktige. Att den föreslagna tomten ligger på mark som VFAB äger tycks Nicklasson bortse ifrån. Har han glömt att han inte är vd för bolaget längre? Önskvärt är att MVT följer upp detta med en kommentar från Konsensus ledare Mats Wahrén eller VFAB:s ledning. Ser fram emot nästa utvecklingsfas i dr

J ag måste erkänna att jag ibland irriterar mig på Göran Zachrissons sätt att kommentera golftävlingar Han tappar spåret, förlorar sig i ovidkommande detaljer och glömmer namn. Då och då är hans bollar på väg out-of-bounds men lyckas med Pierre Fulkes assistans ta sig in på banan igen. Men som lyhörd och inkännande intervjuare är 76-åringen oslagbar. Det visade han i Viasat Golf i helgen med intervjuer med Henrik Stenson, Martin Kaymer och Robert Karlsson. Inte sådana där flåsiga segerintervjuer utan pratstunder i avspänd miljö med tillfälle till eftertanke och reflektioner. Intervjuerna var inspelade före Stensons vinst i Race to Dubai i november. Jag har länge saknat den typer av intervjuer med idrottsstjärnor. Zacke förmår skapa en förtrolig atmosfär och jag tror att åtminstone de svenska spelarna ser honom som en sorts mentor. Stenson berättade vilken mental trötthet han drabbades av efter succéåret 2013, hur engagemang vid sidan av golfen tog på hans krafter och

Det var i fönstret närmast dörren knivmannen tog sig in. S omliga händelser i vardagslunken för en tidningsreporter etsar sig fast i minnet. Som det mord som inträffade på Lagmansgatan i Mjölby för drygt 30 år sedan. Mordet ägde rum en ljummen torsdagskväll i september 1983 i ett hus granne med Vasaskolan. En medelålders kvinna och hennes manliga sällskap tittade på Sportnytt och fyllde i veckans V 65-kupong. Vardagsfriden bröts när en man klättrade in genom det halvöppna, lågt belägna fönstret beväpnad med en brödkniv. Kvinnan och mannen flydde ut på gården där kvinnan blev upphunnen och nerstucken med flera knivhugg. Hennes sällskap flydde åt ett annat håll och larmade polisen. Kvinnan förblödde av sina skador. Knivmannen och kvinnan hade tidigare haft en relation men kvinnan hade avbrutit förhållandet, okänt av vilket skäl. Det blev inget spaningsmord utan polisen grep mannen vid Svartån i centrala Mjölby ett par timmar senare. Han hade på sig något som verkade

D et är inte ofta en kommunal angelägenhet i Mjölby blir föremål för en huvudledare i Corren. Men idag var det dags och ämnet är naturligtvis förskolan Östergården. Ledarskribenten Maria Björk Hummelgren har djupdykit i tidningsarkivet från den första larmrapporten 2010, den undangömda konsultrapporten, revisorernas bistra kritik 2013 och fullmäktigebeslutet kring detta fram till dagens nyöppning. En fem år lång dokusåpa av förnekanden, illa underbyggda uttalanden, halv- och hellögner och bristande kommunikation. Utbildningschefen Lotta Gyllings uttalande om ”betingade reflexer” när alltfler i personalen insjuknade var inte direkt lyckat (understatement). Jag önskar att någon i kommunledningen ( kommunstyrelsens ordförande Vilhelmsson, kommunfullmäktiges ordförande Oskarsson eller högste tjänstemannen Segrell) svarar med en debattartikel och pekar ut en konstruktiv väg framåt. Dag Segrell var när den här affären rullades upp chef för tekniska kontoret vilken förvalt

A lbum väcker minnen. Detta är mina allra första bilder tagna för 59 år sedan i Göteborgs hamn. Omständigheterna var speciella. Min äldre bror Göran gifte sig med Marianne från Ljung i Västergötland och detta var dagen före bröllopet och han gav sin 19 år yngre bror en ny kamera där filmen redan var insatt. Den kom alltså till användning vid den obligatoriska rundturen med Paddan. Varför ingen av de vuxna påpekade att jag skulle rikta objektivet mot sällskapet i båten vet jag inte men förmodligen var sparsamhet med den dyra filmen anbefalld eller annars var jag fascinerad av de stora fartygen. Jämför med dagens digitalkameror där du knäpper tills du blir nöjd och raderar resten. Gåvan var inte utan komplikationer. Min fem år äldre syster blev jättesur men fick tröstas med en grön kofta som Marianne köpte. Jag var nog ett bortskämt barn som yngst i en syskonskara på fem. Annars minns jag bröllopsmiddagen som en lång och glad fest där jag fick dricka hur mycket läske