Expressen är dagens val

Det händer att jag fortfarande läser kvällstidningar. På söndagar faller valet på Expressen. Anledningen heter Olsson och Persson.

Mats Olsson skriver om amerikansk proffsidrott, showbiz och svensk fotboll. Han skriver om klubbar i New York, om band jag inte hört talas om, han äter exklusiva maträtter på barer som jag inte heller hört talas om och slår sig i slang med intressanta gäster. Han känner alla och har intervjuat minst hälften. Han verkar älska USA och framförallt the Big Apple. Malmö är numera för trångt för Olsson.

Mats Olssons uppslag i sportdelen har en speciell form som domineras av en jättekarikatyr av modellen Kate Upton, en bystig blondin som hänger ihop med en basebollspelare i Detroit Tigers. Även Kate är okänd för mig. Olsson uppskattar numera basebollpremiären lika mycket som en allsvensk premiär.

När han göra sina iakttagelser från den svenska sportvärlden känner jag mig på säkrare mark. Hans funderingar framförs med mild men syrlig sarkasm och jag skrattar gott. Mats Olsson är en man som mår bra.

På något sätt får han ihop det till en mycket roande text även om flera av referenserna går mig förbi.

Leif G W Perssons funderingar denna söndag handlar om familjeliv. Han framför sina kärleksförklaringar till hustrun som är den säkra kaj han är förtöjd vid. Han berättar om besök av barnbarnen och om vitt skilda förutsättningar för ett besök på Skansen. När mormor håller i trådarna medtas matsäck, när morfar har ansvaret blir det besök på värdshuset med köttbullar och potatismos och glass med varm chokladsås. Han spelar rollen av den fryntlige morfadern som sticker till barnen pengar i tid och otid för han har ju så gott om den varan.

De praktiska bestyren med av- och påklädning och läggning överlåter han till mormor. Det är naturligtvis fel med så cementerade könsroller men pappor och morfäder uppvuxna på 1940-talet är förstörda en gång för alla.

Bakom den avspända masken finns en påtaglig oro för tre av barnbarnen är bosatta i Bryssel. Den oron kan inga pengar i världen råda bot på.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Läs mer

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

Läs mer

En gravsten i Vadstena

I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

Läs mer

Med Jacob vid tangentbordet

Leta i den här bloggen