Fortsätt till huvudinnehåll

Sidbyten i juridiken, hipsters och mods



Juristvärlden i vår del av länet är liten. Tanken slår mig när jag läser referatet av den smått absurda rättegång där ett par begåvningar från Värmland har misshandlat fel person utanför en restaurang i Mjölby och försökt pressa restaurangens ägare på 50 000 kr.

Åklagare i målet är Helene Gestrin. När hon inledde sin juristbana för 20 år sedan var hon anställd på bröderna Orrenius advokatbyrå i Motala. Sedan tog hon steget över till åklagarkammaren i Linköping.

På andra sidan salen satt Ylva Orrenius som försvarade den 23-åriga kvinnan i målet. Ylva Orrenius har gjort en motsatt resa. Hon var under många år polischef i länet och avslutade som länspolismästare på 1990-talet. Efter detta trädde hon in i maken Hans Orrenius advokatbyrå och försvarar alltså busarna.

Är dessa sidbyten en fara för rättssäkerheten? Nej, knappast. Jag har bevakat rättegångar i 25 år och vet att jurister kan hålla isär sina yrkesroller.

Linköpings tingsrätt meddelar dom i målet den 15 april.

                                                    *
Genom Facebook och andra medier får jag kännedom om hipsters. De bor på Södermalm, har helskägg och keps och äter surdegsbröd. Jag har förstått att de är trendmässigt rätt just nu.

Funderar en stund och kommer fram till att motsvarigheten till hipsters på 60-talet var modsen. Lång lugg, grön arméjacka och ökenkängor var de yttre attributen. Ibland tog de en sväng till Köpenhamn för att möta våren.  Det hände att de slogs med sina ideologiska motståndare raggare och sunar i Varamon. När de sög på sina jointar försäkrade de varandra på fullaste allvar att de inte skulle bli som sina föräldrar.

Men de flesta ställde in sig i ledet och blev radhusamorterare och  altanbyggare.

Modsen är idag pensionsmässiga och funderar mer över pensionens storlek än hur man ska få tag i en juste joint. Och de har klarat kosthållningen utan surdeg.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.