Fortsätt till huvudinnehåll

Mjölby och Osmanska riket



Min gamle chefredaktör Bertil Torekull pratade ofta om att se det lilla i det stora och vice versa. Han menade att stora världshändelser får återverkningar för den lilla människans vardagsliv. Allting hänger ihop på ett eller annat sätt.

Jag kom att tänka på detta när jag läste det ambitiösa verket Musik i Mjölby. Ett kapitel handlar om Mjölby Janitscharkår (1945-1960). Jag blev nyfiken för att min framlidne svåger Rune Lantz (trummis) var medlem i orkestern liksom hans äldre bror Sixten Lantz som var tamburmajor. Men mest funderade jag över det märkliga namnet Janitscharer.

Mjölby Janitscharkår bildades år 1945 efter att några år funnits i en lösare organisation kallad Alliansorkestern. Medlemmarna var ofta dansmusiker eller kom från Frälsningsarméns eller Missionskyrkans orkestrar. I orkestern fanns också många militärmusiker, som efter kriget fått söka sig till civila arbeten. 1946 fick Janitscharkåren sitt första kommunala anslag. Det var 200 kronor. Året efter införskaffades de första uniformspersedlarna. Uniformen bestod av en ljusblå skärmmössa.

År 1953 inträffade en höjdpunkt för kåren. De spelade för kung Gustav VI Adolf i som besökte Mjölby på sin Eriksgata. Den 14 maj spelade kåren vid Kungshögahemmet och musikkårens dirigent, Erik Brutsner, fick tillfälle att hälsa på den nya kungen.

Om man frågar forna medlemmar i Janitscharkåren, om vad som var typiskt för orkestern, får man svaret att man i den kåren var friare och satte spelglädjen i första rummet. Musikkåren gjorde inte många inomhuskonserter och antalet framträdanden per år vad högst tio. De turnéer man gjorde gick inte utanför Östergötland.

Jag stötte på begreppet janitsjarer (obs skillnaden i stavning) när jag läste historikern Simon Sebag Montefiores biografi över Potemkin och Katarina den stora. Vi talar 1700-tal och de ständigt återkommande krigen mellan Ryssland och Osmanska riket där Potemkin skar stora lagrar och vann kejsarinnans gunst. (läs blev hennes älskare och förtrolige).


Janitsjarerna var ett elitförband direkt underställda sultanen. De bar färggranna, nästan lyxiga uniformer, var utomordentliga ryttare och hade hög status i riket. De var välorganiserade, grymma och orädda. Innan de gick ut i strid tuggade de opiumkulor för att hamna i extas. De ryska soldaterna var rädda för de brutala janitsjarerna

Janitsjarerna hade alltid stora orkestrar med sig på slagfältet. Orkestern spelade kraftfull, högljudd, militärisk musik (mycket hårda trumtakter och blåshorn) för att elda mannarna till stordåd. Denna janitsjarmusik, kallades "turkisk musik" och lade grunden till den moderna militära marschmusiken i väst.

Intressant att orientaliska elitsoldater med anor från 1300-talet utgjort inspirationen till den marschorkester i Mjölby som bildades i Mjölby vid krigsslutet 1945. Undrar hur många av dessa musiker som kände till historiken. Janitscharkåren försvann i tysthet kring 1960. Det sista årsmötesprotokollet är från 1959. Osmanska riket existerar inte heller men det är en annan historia.


Källor: Musik i Mjölby, Wikipedia och Potemkin och Katarina den stora av Simon Sebag Montefiore.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.