Hård vind och torvade bunkrar

 

Urban med vinden i ryggen på ett korthål.

Öland har i många år marknadsfört sig som Solen och Vindarnas ö. Det senare fick vi känna på när vi spelade Links Golf Öland (Grönhögen) i tisdags. Tre veckors osannolik värmebölja förbyttes över en natt till en bister utmaning med 10 sekundmeters nordlig vind. Redan på första green blåste mössan av och för första gången på tre veckor frös jag.

Grönhögen har en specialitet som jag inte mött på på någon annan svensk golfbana. De kör med anpassad slope och det har också med vinden att göra. Dagens slope fastställs efter vindens styrka och –riktning. Vi fick alltså några extra slag i tisdags.

Att spela i hård, byig vind ställer stora krav på swingen på ett sätt som inlandsspelare inte är vana vid. I motvind är det vanligt att man tar i lite extra vilket inte gynnar bollträffen. Min spelkompis, Urban Sandberg, Vadstena, med sin jämna, rytmiska swing hade inga större problem att anpassa sig men så är han en rutinerad spelare med 40 års erfarenhet av spel på svenska och utländska banor.

 

Grönhögen kl 4 i tisdags morse.

Jag spelade Grönhögen en sommar för drygt 15 år sedan och då var det en pitch-and-putt bana men banan byggdes ut och renoverades under Pierre Fulkes ledning. Han åstadkom en riktig linksbana med åtskilliga torvade fairwaybunkrar och breda fairways. Projektet fick mycket publicitet i tidningen Svensk Golf och sedan dess har min nyfikenhet varit stor. Det finns få liknande banor i vårt land.

Fast det var en överraskning, ja nästan en surrealistisk känsla, över att vara ensamma på banan vid den här tidpunkten på säsongen på ett av Sveriges största turistmål. En treboll medlemmar gick ute före oss men försvann in i stugvärmen på andra sidan vägen efter sex hål.

 

Uppladdning inför rundan. Kicki, Ing-Marie och Urban.

Banan var till full belåtenhet även om jag hade väntat mig snabbare greener. Kanske orsaken var den hårda vinden eller den gångna vintern? Som f d sportjournalist har jag ett lager av bortförklaringar till varför många av mina puttar inte nådde ända fram. Boende i stuga mitt ute på banan förhöjer linkskänslan med sjöfåglars skrin på morgonkulan. Grönhögen har en annan specialitet. Driving rangen är ett vattenfyllt f d kalkstensbrott där måsar och trutar också trivs.

Dagen efter spelade vi Emmaboda GK, en skogs- och parkbana med helt annan karaktär och i behaglig temperatur. Mer om denna vid ett senare tillfälle.

 

Urban har, som Zacke brukar säga, känsliga händer .

Om ni vill se mer av bilderna så klicka en gång för större bild.