Vem minns tidsstudiemannen?

Vem var han egentligen den där tidsstudiemannen som med kronometer och skrivplatta hängde över axeln på verkstadsjobbaren? I Motala var tidsstudiemannens göranden och låtanden allmängods på de stora arbetsplatserna Motala Verkstad, Electrolux och Luxor.

Under 50- och 60-talen i Sverige användes tidsstudier oftast inte för att planera arbetet, utan för att utforma lönesystem. Då gick tidsstudiemän runt i fabrikerna och klockade arbetsmoment. Deras uppgift var att räkna om ackord när arbetarna hade övat upp sin färdighet och uppgifterna utfördes snabbare. Det var naturligtvis inte populärt hos arbetarna och tidsstudiemännen kallades ofta för ”brödtjuvar”.

När lönesystemet ändrades till månadslön eller timlön försvann den största anledningen till att mäta hur lång tid en arbetsuppgift tog, och tidsstudier föll i glömska på många håll. En annan anledning var att man under slutet av 80-talet och framför allt i början av 90-talet började tänka på kapitalrationalisering, och ville spara pengar genom att få processerna i arbetet att flyta snabbare. Man tänkte då mer i helhet och processer.

När jag var ung begrep jag aldrig vad en tidsstudieman gjorde eller varför han var så impopulär. Där jag växte upp hörde jag åtskilliga historier om hur tidsstudiemannen togs ner på jorden med en dråplig kommentar. Men det gick nog aldrig till handgripligheter. Jag hade nog också en suddig uppfattning om ackordslön och hur lönesystemet var uppbyggt.

”äter oxjärpar med brunsås och stirrar ner i Perstorpsplattan”

I mina ögon är tidsstudiemannen en sorglig 60-talsfigur som varken hörde hemma i den relativa friden på tjänstemännens kontor eller i gemenskapen på verkstadsgolvet. Han går där med sin skrivplatta och kronometer och utsätts för hatiska blickar och glåpord. Han sitter ensam vid bordet i personalmatsalen och äter oxjärpar med brunsås och stirrar ner i Perstorpsplattan. Kanske han drömmer om en utflykt i nya PVn till helgen.

Från min tid som fackligt engagerad i Journalistklubben minns jag en personalchef som försökte införa liknande tankegångar på Corren. Den journalist som skrev snabbast och mest skulle ha högst lön. Men det tog direktör Argus snabbt ur honom.

Tidsstudiemannen var nog inte den mest spännande figuren på svensk arbetsmarknad under 60- och 70-talen men ändå undrar jag vilken författare som tar sig an ämnet. Tidsstudiemannens renässans?