Landshövdingen en galjonsfigur

Det finns ett inslag i lokalpressen som inte förändrats sedan jag gjorde mina första stapplande steg som journalist i slutet av 1960-talet. När landshövdingen eller andra stora män i staten besöker orten ställer pressen upp med skribent och fotograf oavsett vad hövdingen har att förtälja.

Så var fallet i Corren och MVT (19 februari) när Carl Fredrik Graf besökte Motala och Vadstena. Han ägnade en stor del av besöket att informera sig om Göta kanalbolag och de arbeten som pågår utmed kanalen får vi veta i texten.

Uppgiften förvånar mig en del eftersom östgötska landshövdingar av tradition är styrelseordföranden i AB Göta Kanalbolag så han borde väl vara informerad om arbetet i det egna bolaget? Kollar med allabolag.se och ser att företrädaren Elisabeth Nilsson fortfarande står kvar som styrelseordförande. Jag gissar på ett skifte vid nästa bolagsstämma eftersom hallänningen är ny på sin post.

Bilden visar Graf och vd Roger Altsäter vid den senares skrivbord. Som vanligt fascineras jag av ovidkommande detaljer. På skrivbordet står en glasburk fylld av papperslappar eller tipskuponger. Vad är det? Har direktörn samlat tipslapparna till fredagens brännvinslotteri på kontoret?

Kulmen på landshövdingeorgierna var naturligtvis under Björn Erikssons tid som flängde länet runt på invigningar av olika slag alltifrån möhippor till invigningar av kaféer och rostiga helgonstatyer. Ständigt lika glad och positiv när han höll tal och gjorde en grej av att han inte behövde mikrofon och högtalare. Och naturligtvis var lokala medier på plats varje gång.

Och så vänder vi på bladet (sid 18) då och vad hittar vi där? Jo, en artikel med rubriken ”Landshövdingen mötte folk på landsbygden”. Carl Fredrik Graf och biskopen Martin Modéus – den världsliga och andliga makten skuldra vid skuldra – har besökt Horn i rikets absoluta utkant. Besöket skedde i förra veckan men ansågs tydligen så viktigt att artikeln publicerades i dag. Herrarna från residensstaden hade bjudit in sig själva kan vi läsa.

”Vi pratade mycket om samhällets förutsättningar och om hur det är att leva i Horn. Vi kände att vi fick mersmak och tar med oss flera viktiga lärdomar, sa landshövdingen”

Och det måste ju vara trevligt för invånarna i Horn att höra sådana kungsord.

Oavsett Carl Fredrik Grafs person är Länsstyrelse och landshövdingen ämbeten på väg ut. De har peakat i sin maktutövning och mycket av dess funktioner har övertagits av landstingen (I Östergötland kallat regionen).

Det är inte jag som säger detta utan Anders Lidström, professor i statsvetenskap vid universitet i Umeå. Ämbetet infördes under Axel Oxenstiernas dagar för att hålla ihop det vidsträckta riket, få in skatter och hålla koll på eventuella upprorstendenser. Redan från början var rollen dubbel. Landshövdingen skulle dels bevaka statens intressen, dels vara länets representant mot staten. På senare år har den senare delen av uppdraget allt mer tagit över.

”Under 1970- och 80-talen hade länsstyrelserna en väldigt stark funktion för att planera länen. Det gav landshövdingarna en väldigt stark ställning”, säger Anders Lidström i tidskriften Fokus.

Som exempel på starka landshövdingar nämner han Ragnar Lassinantti (S) i Luleå och liberalen Gustav Rosén i Umeå. Fokus glömmer Per Eckerberg (S) i uppräkningen över långvariga och mäktiga landshövdingar. Han satt på slottet i Linköping 1956-80 och övervakade allt. Men så hade han en bakgrund som statssekreterare i Socialdepartementet 1950-56 och kände dåtidens statsförvaltning utan och innan.

Sedan dess har det gått utför. Länsstyrelsen har gradvis förlorat makt till landstingen. Efter EU-inträdet fick Tillväxtverket och inte länen, administrera stödpengarna från Bryssel.

Då blir landshövdingen mer som en sorts galjonsfigur. I form av formell makt har ämbetet då avlövats rejält, säger statsvetarprofessorn.