Fortsätt till huvudinnehåll

Landshövdingen en galjonsfigur




Det finns ett inslag i lokalpressen som inte förändrats sedan jag gjorde mina första stapplande steg som journalist i slutet av 1960-talet. När landshövdingen eller andra stora män i staten besöker orten ställer pressen upp med skribent och fotograf oavsett vad hövdingen har att förtälja.

Så var fallet i Corren och MVT (19 februari) när Carl Fredrik Graf besökte Motala och Vadstena. Han ägnade en stor del av besöket att informera sig om Göta kanalbolag och de arbeten som pågår utmed kanalen får vi veta i texten.

Uppgiften förvånar mig en del eftersom östgötska landshövdingar av tradition är styrelseordföranden i AB Göta Kanalbolag så han borde väl vara informerad om arbetet i det egna bolaget? Kollar med allabolag.se och ser att företrädaren Elisabeth Nilsson fortfarande står kvar som styrelseordförande. Jag gissar på ett skifte vid nästa bolagsstämma eftersom hallänningen är ny på sin post.

Bilden visar Graf och vd Roger Altsäter vid den senares skrivbord. Som vanligt fascineras jag av ovidkommande detaljer. På skrivbordet står en glasburk fylld av papperslappar eller tipskuponger. Vad är det? Har direktörn samlat tipslapparna till fredagens brännvinslotteri på kontoret?

Kulmen på landshövdingeorgierna var naturligtvis under Björn Erikssons tid som flängde länet runt på invigningar av olika slag alltifrån möhippor till invigningar av kaféer och rostiga helgonstatyer. Ständigt lika glad och positiv när han höll tal och gjorde en grej av att han inte behövde mikrofon och högtalare. Och naturligtvis var lokala medier på plats varje gång.

Och så vänder vi på bladet (sid 18) då och vad hittar vi där? Jo, en artikel med rubriken Landshövdingen mötte folk på landsbygden”. Carl Fredrik Graf och biskopen Martin Modéus – den världsliga och andliga makten skuldra vid skuldra – har besökt Horn i rikets absoluta utkant. Besöket skedde i förra veckan men ansågs tydligen så viktigt att artikeln publicerades i dag. Herrarna från residensstaden hade bjudit in sig själva kan vi läsa.

”Vi pratade mycket om samhällets förutsättningar och om hur det är att leva i Horn. Vi kände att vi fick mersmak och tar med oss flera viktiga lärdomar, sa landshövdingen”

Och det måste ju vara trevligt för invånarna i Horn att höra sådana kungsord.

Oavsett Carl Fredrik Grafs person är Länsstyrelse och landshövdingen ämbeten på väg ut. De har peakat i sin maktutövning och mycket av dess funktioner har övertagits av landstingen (I Östergötland kallat regionen).

Det är inte jag som säger detta utan Anders Lidström, professor i statsvetenskap vid universitet i Umeå. Ämbetet infördes under Axel Oxenstiernas dagar för att hålla ihop det vidsträckta riket, få in skatter och hålla koll på eventuella upprorstendenser. Redan från början var rollen dubbel. Landshövdingen skulle dels bevaka statens intressen, dels vara länets representant mot staten. På senare år har den senare delen av uppdraget allt mer tagit över.

”Under 1970- och 80-talen hade länsstyrelserna en väldigt stark funktion för att planera länen. Det gav landshövdingarna en väldigt stark ställning”, säger Anders Lidström i tidskriften Fokus.

Som exempel på starka landshövdingar nämner han Ragnar Lassinantti (S) i Luleå och liberalen Gustav Rosén i Umeå. Fokus glömmer Per Eckerberg (S) i uppräkningen över långvariga och mäktiga landshövdingar. Han satt på slottet i Linköping 1956-80 och övervakade allt. Men så hade han en bakgrund som statssekreterare i Socialdepartementet 1950-56 och kände dåtidens statsförvaltning utan och innan.

Sedan dess har det gått utför. Länsstyrelsen har gradvis förlorat makt till landstingen. Efter EU-inträdet fick Tillväxtverket och inte länen, administrera stödpengarna från Bryssel.

Då blir landshövdingen mer som en sorts galjonsfigur. I form av formell makt har ämbetet då avlövats rejält, säger statsvetarprofessorn.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.