Fortsätt till huvudinnehåll

Går det vägen denna gång också?


Ture Lång håller ett vakande öga på stadshotellet.


Skänninge Stadshotell är till salu igen. Ska Konkursförvaltarna Kristian Jensen (hotellrörelsen) och Tord Cederberg (fastighetsbolaget) lyckas sy ihop en hållbar lösning som garanterar en fortsättning som hotell?

”Vi har intressenter men inga konkreta anbud, sa Kristian Jensen i Corren för någon vecka sedan.

När Christina Landoff tog över 2014 hade hon spännande planer för framtiden: fler rum, konferensmöjligheter, utflyktspaket, pub och spa. Skänninge är en turistmagnet vars potential inte utnyttjas till fullo etc.. Har för mig att dåvarande krögaren, Sam Degerfeldt, uttryckte sig på liknande sätt när han tog vid 2004.

Stadshotellets historia de senaste 30 åren har varit turbulent. Kommunen har varit ägare genom dotterbolaget Fastighets AB Gillestugan men fastigheten byttes bort i en bytesaffär med Eriksson o Malmnäs AB (EMAB) som i utbyte fick bygga Bjälbotullskolan.

I slutet av 1990-talet var hotellets framtid osäker och jag minns ett välbesökt möte. Den ene talaren efter den andre reste sig upp och höll känslomässiga anföranden om vikten av att hålla en så fantastisk kulturbyggnad i gott skick. Jag såg mig om i lokalen men hittade ingen under 60 år. Det var alltså inte den kategori som hänger på krogen varje fredags- och lördagskväll och bränner pensionen på öl och grogg.

Ingenting hände förrän i början av 2000-talet när den handlingskraftiga politikern Marianne Karlsson övertalade Linköpingsbyggmästaren Gunnar Sundbaum till ett köp. Sundbaum genomförde en kostsam renovering som fick mycket beröm. Några år senare tilldelades han ett pris av Rotary, eller om det var Lions, för sin insats. Jag gjorde en kort intervju med honom men han var föga entusiastisk. Han antydde att renoveringen kostat mer än den smakade.

Vid varje ägarförändring har lokalpressen kommit med en uppmuntrande klapp på axeln, det hör liksom till vid sådana här tillfällen. Men jag tror att tiden sprungit ifrån stora etablissemang i små städer. Se utvecklingen i Motala. Finns Statt kvar där?

Återstår att se om någon branschman/kvinna fastnar på konkursadvokaternas väl agnade krokar. Skänninge är ju en turistmagnet som nästan når upp till Vadstenas potential som det brukar heta i sådana här sammanhang.

Jag är lite förbryllad över den metamorfos som restaurangbranschen har genomgått på senare år. Det går inte en dag utan att vi i tidningarna får läsa om restaurangidkare som satsar på nya idéer och nya lokaler. Huruvida satsningen finansieras av banken, farsan, morsan eller brorsan framgår inte av texten. Restaurangbranschen verkar vara befolkad av orubbliga optimister som i snabb takt öppnar nytt, säljer efter ett par år och satsar vidare på annat håll. Konkurser förekommer också.

Jag sitter på läktaren och väntar på nästa epok i Skänninge Statts historia. Såsom novis i köket har jag bara ett gott råd. Satsa på isterband och servera den i Oscarianska matsalen!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

Sanning i Motala är ett dåligt skämt i Mjölby

V ad ska vi ha ett stationshus från 1800-talet till? Frågan är aktuellt i Motala där min f d kollega Per Olsson köpt Motala Verkstads stationshus, granne med gamla Texas. Per köpte fastigheten förra året och hade väl då inga klara idéer vad huset ska användas till. Så fick han en förfrågan om att hyra ut till närbelägna Pizzaverkstan som är i behov av större lokaler och Per skickade in en ansökan om bygglov. I den ansökte han om ändrat användningsområde från föreningslokal till restaurang. Men han blev nekad. Ett av argumenten var att stationshuset ligger för nära spåret.   20 meters avstånd mellan restaurang och spåret i Sya. Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Caroline Unéus (M) tvår sina händer och skyller på rigid lagstiftning. Hon tycks för övrigt tro att landets lagar stiftas i Östergötland om man ska tro dagens artikel i Corren och MVT. Sista ordet är inte sagt. Enligt Corren kommer Per att skicka ett överklagande till Länsstyrelsen. Jag önskar honom lycka till. ...