Fortsätt till huvudinnehåll

För höga lönekostnader



För höga lönekostnader i förhållande till försäljningens storlek var orsaken till att Mat i Folkungabygden (Wienerbageriet) gick i konkurs. Den slutsatsen drar konkursförvaltaren advokat Leif Norberg som i dagarna lämnat in förvaltarberättelsen till tingsrätten.

Den ekonomiska redovisningen är ingen munter läsning. Tillgångarna uppgår till 103 000 kr medan oprioriterade skulder är 754 000 kr. Bristen i boet är således 650 000 kr. Av skulderna är 338 000 kr leverantörsskulder och 384 000  kr är löneskulder som ersatts av lönegarantin.

Under bolagets korta levnad, cirka 18 månader, fick bageriet tillskott från ägarna (pastoratet och dess medlemmar) på 1,6 miljoner kr. Trots detta kunde inte konkursen undvikas utan var ett faktum i juli i fjol.
Konkursförvaltaren har inga anmärkningar på hur bokföringen har skötts. Han räknar med viss utdelning till oprioriterade fordringsägare.

Detta juridiska dokument sätter väl punkt för pastoratets äventyr som leverantör av bullar och bakelser. Frågan är om Folkungabygdens pastorat fortsätter med sina planer på att driva en koncern för HVB-hem, äldreboende eller förskola som kyrkoherde Fredrik Lennman skissade på när han tillträdde som storpastoratets första kyrkoherde 2016. I en intervju i Corren (28 april 2016) sade han att han och styrelseordförande Leif Larsson brann för tanken att bilda en affärsdrivande koncern i pastoratets hägn. Kyrkan blir allt fattigare med ett sinande antalet medlemmar och för att motverka detta behövs ett eller flera företag. Verkligheten visade sig vara tvärtom.

Den fortsatta inriktningen är kyrkorådets och kyrkofullmäktiges sak att avgöra. Beslutet att förvärva ett bageri hade en majoritet av kyrkofullmäktiges ledamöter bakom sig men opposition saknades inte.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.