I kommenterarna till fotbolls-VM fick jag lära mig ett nytt ord, ”adrenalinjunkie”. Det var en psykolog som nämnde ordet i en tidningsartikel om tränare, ni vet de där kostymklädda herrarna som far runt som tättingar i tekniska området och skäller på fjärdedomaren. Om Chris Härenstam kompletterar med nördiga upplysningar om skonummer, kragnummer, uppväxtort och moderns förnamn så vet du att det handlar om ett av branschens högdjur.
En adrenalinjunkie är en person som alltid ska stå i centrum, söker oavbrutet adrenalinkickar och har ett enormt kontrollbehov, förklarade hjärnskrynklaren. Låter inte som någon sympatisk person.
Under min tid som försäljare på ett elektronikföretag på 70-talet hade jag en adrenalinjunkie som chef fast ordet var inte uppfunnet då. Han rusade upp kl 5, drack ett glas ljummet vatten för att få igång kroppen, satt bakom skrivbordet vid 7, smällde i dörrar, skällde ut medarbetare, avverkade massor av telefonsamtal och rusade ut en sväng på fabriken. Först efter lunch hade han gått ner i varv och då kunde man försiktigt närma sig honom med sitt ärende. Hade han varit bortrest ett par dagar forsade han in på kontoret med följande glada tillropp: Vad har ni sålt idag, era gamla slapptaskor?"
Hur skulle en adrenalinjunkie fungera i golf? Inte särskilt bra, tror jag. Under mina 40 år i sporten har spelet fungerat bäst när man halvt frånvarande, pratat om ditten och datten och i förbigående puttat i en och annan birdie och bogey. (Okey då, felfinnare där, flest bogeys är det fråga om).
Har jag någon adrenalinjunkie i den golfande bekantskapskretsen? Kanske en, vars även i normala fall omfattande verbalitet når oanade höjder över en missad kortputt eller dito bunkerslag.
Den som forsar banan fram med enbart adrenalin som bränsle behöver påfyllning efter ett par timmar. Något för Gunder i kiosken att utöka sortimentet med?
En adrenalinjunkie är en person som alltid ska stå i centrum, söker oavbrutet adrenalinkickar och har ett enormt kontrollbehov, förklarade hjärnskrynklaren. Låter inte som någon sympatisk person.
Under min tid som försäljare på ett elektronikföretag på 70-talet hade jag en adrenalinjunkie som chef fast ordet var inte uppfunnet då. Han rusade upp kl 5, drack ett glas ljummet vatten för att få igång kroppen, satt bakom skrivbordet vid 7, smällde i dörrar, skällde ut medarbetare, avverkade massor av telefonsamtal och rusade ut en sväng på fabriken. Först efter lunch hade han gått ner i varv och då kunde man försiktigt närma sig honom med sitt ärende. Hade han varit bortrest ett par dagar forsade han in på kontoret med följande glada tillropp: Vad har ni sålt idag, era gamla slapptaskor?"
Hur skulle en adrenalinjunkie fungera i golf? Inte särskilt bra, tror jag. Under mina 40 år i sporten har spelet fungerat bäst när man halvt frånvarande, pratat om ditten och datten och i förbigående puttat i en och annan birdie och bogey. (Okey då, felfinnare där, flest bogeys är det fråga om).
Har jag någon adrenalinjunkie i den golfande bekantskapskretsen? Kanske en, vars även i normala fall omfattande verbalitet når oanade höjder över en missad kortputt eller dito bunkerslag.
Den som forsar banan fram med enbart adrenalin som bränsle behöver påfyllning efter ett par timmar. Något för Gunder i kiosken att utöka sortimentet med?
Kommentarer
Skicka en kommentar